OCR
stort block. Ett gammalt renhorn syntes men mer kan finnas under drivorna. Dessutom stora bränder efter modärna besökare. Den stora stenen visade på utsidan stora rostbruna fläckar och lyste också på håll brunröd. Troligen järnhaltig. Har kanske bidragit till heligheten. - Obs. på V. ändan en låg 4-5 m. hög platå, jfr. fotos. Hela ön har stor likhet i form och även vegetation med vissa holmar i Stockholmstrakten, t.ex. Hästryggen, Silverkannan, Smörasklocket m.fl. Intill S. sidan var isstöp och troligen på något ställe tillgång till sjövattnet efter som skidpojken gick dit och drack. - Nu kom även den äldre skidlöparen ikapp oss, men bada lamnades har bakom. Vi satte kurs på det öppna hålet vid Petäjäsaari - ett håll på ungef. 13 kilom. långsam och rätt enformig. Det blev mer och mer tungt att tålka, snön bar inte längre annat än sällsynt, utan det var mest att följa i skidspåret och stå bredbent där. V. inbjöd lockande plats i risslan men j. vagrade standaktigt fast det var fan sa frestande. Öarna likna synnerligen mycket dem i Sthlms skärgård, t.ex. kring Trälhavet och Saxarfjärden. Solen har nu kommit fram (redan vid Ukon) och det är mycket vackert. Men magen börjar att kännas igen genom blåsten, vilken var så stark att där drivan bar så gled jag fram av vinden. Detta var på några punkter under landen där solen ej verkat så hårt. Så nåddes Petäjäsaaris yttersta udde och därifr. bara 2 mil till andra vilstugan (den första låg för långt åt sidan att vi skulle bry oss om den). Nu öppnade sig här Kasarin selkä, sjöns största fjärd som var imponerande. Fläckvis åt norr syntes intet land. Gossen följde nu ett nästan osynligt gammalt slädspår, vilket också stämde med mitt bestick. Här på fjärden var det verkligen underbart. En liten stund lät jag lura mig av V. att sitta på kanten av risslan men höll ändå skidorna löpande på snön, men så snart jag hämtat mig något var jag uppe igen. - Fotograf. mot den ”öppna” horisonten. I sydost (och Ö.) komma tunturit fram som böra ligga inom det nya Petsamoområdet. I öster är rätt grått och ser ut att dra ihop sig där, men iV. och S. klarnar det. I norr gå snöförande moln. Efter tung färd nås till slut vilstugan i Kelkunnora, en liten prydlig rödmålad kåk som turistföreningen satt upp. Dock ytterst osnyggt inne, varför V. får order att göra en kvast, varmed göres rent och som sedan medelst en inskription på väggen doneras till kommande besökare. Även hästar har man haft inne, men det har nog varit nödvändigt vid övernattningar. Spis med spjäll. Ingen ved - men den frågan är snart hjälpt. Värre med vatten åt (oss och) hästen, gossen har göra en god stund att få hål på den 2 fot tjocka isen. Hästen får hö + rågmjöl (”apä”) och vi kaffe och mat. Mat ja! V. hade fått order att proviantera och jag frågade honom igår därom. Jo - han hade provianterat mycket! Och idag meddelade han att han ”köpt fisken” också - i en sån där burk. ”Fisken” befanns vara ansjovis och resten av maten var margarin och surlimpa. Nå - det tjänade ingenting till att gräla, utan jag tog det glatt vilket gjorde honom gott, ty han insåg hur dum han varit. Emellertid hade han också med ett större bulle av sammalet (?) som utgjorde ett slags kaffebröd. Ansjovisen smakade alldeles utmarkt och jag at val ett dussin men inte var det precis mat for min daliga mage. Vid maltiden kom aven skidpojken fram - vilket maste anses duktigt gjort i detta före. Han fick av vårt kaffe. Den andra syntes först vid vår avfärd kl. 7 som en svart prick längst borta mellan holmarna. Vi lämnade eld och mat åt honom. Även skidpojken stannade, han kunde ej åka längre i detta före. Vi fortsatte nu genom det milslånga Kelkunnora (c. 4 kilom. brett). Nu ännu tyngre att tålka ty snön bar ingen gång, utan det skar djupt igenom. En svag skarbildning började emellertid uppstå men det kändes bara besvärligt. T.v. syntes en gång en lapp i akja och några renar. Det skall enligt pojken vara ett lappställe på norra kanten av ön här. Ju längre fram vi kommo desto svårare blev det för mig. En gång föll jag och flera gånger var jag nära däran. Vacker