Sida 39 [39]
stort block. Ett gammalt renhorn syntes men mer kan finnas under
drivorna. Dessutom stora bränder efter modärna besökare. Den stora stenen
visade på utsidan stora rostbruna fläckar och lyste också på håll
brunröd. Troligen järnhaltig. Har kanske bidragit till heligheten. - Obs.
på V. ändan en låg 4-5 m. hög platå, jfr. fotos. Hela ön har stor likhet
i form och även vegetation med vissa holmar i Stockholmstrakten, t.ex.
Hästryggen, Silverkannan, Smörasklocket m.fl. Intill S. sidan var isstöp
och troligen på något ställe tillgång till sjövattnet efter som
skidpojken gick dit och drack. - Nu kom även den äldre skidlöparen ikapp
oss, men bada lamnades har bakom. Vi satte kurs på det öppna hålet vid
Petäjäsaari - ett håll på ungef. 13 kilom. långsam och rätt enformig. Det
blev mer och mer tungt att tålka, snön bar inte längre annat än sällsynt,
utan det var mest att följa i skidspåret och stå bredbent där. V. inbjöd
lockande plats i risslan men j. vagrade standaktigt fast det var fan sa
frestande.
Öarna likna synnerligen mycket dem i Sthlms skärgård, t.ex. kring
Trälhavet och Saxarfjärden. Solen har nu kommit fram (redan vid Ukon) och
det är mycket vackert. Men magen börjar att kännas igen genom blåsten,
vilken var så stark att där drivan bar så gled jag fram av vinden. Detta
var på några punkter under landen där solen ej verkat så hårt. Så nåddes
Petäjäsaaris yttersta udde och därifr. bara 2 mil till andra vilstugan
(den första låg för långt åt sidan att vi skulle bry oss om den). Nu
öppnade sig här Kasarin selkä, sjöns största fjärd som var imponerande.
Fläckvis åt norr syntes intet land. Gossen följde nu ett nästan osynligt
gammalt slädspår, vilket också stämde med mitt bestick. Här på fjärden
var det verkligen underbart. En liten stund lät jag lura mig av V. att
sitta på kanten av risslan men höll ändå skidorna löpande på snön, men så
snart jag hämtat mig något var jag uppe igen. - Fotograf. mot den ”öppna”
horisonten. I sydost (och Ö.) komma tunturit fram som böra ligga inom det
nya Petsamoområdet. I öster är rätt grått och ser ut att dra ihop sig
där, men iV. och S. klarnar det. I norr gå snöförande moln. Efter tung
färd nås till slut vilstugan i Kelkunnora, en liten prydlig rödmålad kåk
som turistföreningen satt upp. Dock ytterst osnyggt inne, varför V. får
order att göra en kvast, varmed göres rent och som sedan medelst en
inskription på väggen doneras till kommande besökare. Även hästar har man
haft inne, men det har nog varit nödvändigt vid övernattningar. Spis med
spjäll. Ingen ved - men den frågan är snart hjälpt. Värre med vatten åt
(oss och) hästen, gossen har göra en god stund att få hål på den 2 fot
tjocka isen. Hästen får hö + rågmjöl (”apä”) och vi kaffe och mat. Mat
ja! V. hade fått order att proviantera och jag frågade honom igår därom.
Jo - han hade provianterat mycket! Och idag meddelade han att han ”köpt
fisken” också - i en sån där burk. ”Fisken” befanns vara ansjovis och
resten av maten var margarin och surlimpa. Nå - det tjänade ingenting
till att gräla, utan jag tog det glatt vilket gjorde honom gott, ty han
insåg hur dum han varit. Emellertid hade han också med ett större bulle
av sammalet (?) som utgjorde ett slags kaffebröd. Ansjovisen smakade
alldeles utmarkt och jag at val ett dussin men inte var det precis mat
for min daliga mage. Vid maltiden kom aven skidpojken fram - vilket maste
anses duktigt gjort i detta före. Han fick av vårt kaffe. Den andra
syntes först vid vår avfärd kl. 7 som en svart prick längst borta mellan
holmarna. Vi lämnade eld och mat åt honom. Även skidpojken stannade, han
kunde ej åka längre i detta före. Vi fortsatte nu genom det milslånga
Kelkunnora (c. 4 kilom. brett). Nu ännu tyngre att tålka ty snön bar
ingen gång, utan det skar djupt igenom. En svag skarbildning började
emellertid uppstå men det kändes bara besvärligt. T.v. syntes en gång en
lapp i akja och några renar. Det skall enligt pojken vara ett lappställe
på norra kanten av ön här. Ju längre fram vi kommo desto svårare blev det
för mig. En gång föll jag och flera gånger var jag nära däran. Vacker