Sida 34 [34]
OCR
älven och fara upp på vägupphuggning av vanlig typ som följes åtskill. kilom. Sedan bär det in i skogsmark och över en å, där det var översvämningsvatten på isen som blötte akjorna, men ej mina skidor. Här upphanns vi under skrapningen av akjorna av lappojken som fick en svår strid med sina renar att stanna i tågordningen. Det var som ett skuggspel (mot månen) att se den lilla skinnfiguren springa upp ur akjan och rycka i tömmen som höll den sprättande härken. Skogen var alldeles stilla liksom luften, bara snön knarrade och skrek. Efter en stunds färd åter en vägupphuggning efter blockmark och där stannade lapp. en stund och skreko och pratade. Då j. fick höra att bara en kilom. återstod och tyckte mig känna en stelning i högra foten beordrade jag V. att sätta fart och slutspurt, varpå Juhu kastade sig i akjan igen och en verklig inspurt började. Över och nerför backar for vi tills en vidare utsikt öppnades mot Enare sjö - en tornklädd bygnad - en samling kåkar - en bro och i fyrsprång foro vi in mellan de sovande husen - ett par tvära svängar i väggatorna och så stilla - ”gästis”! En liten kåk av obetydl. utseende men efterlängtad och ljuvlig. Vid sidan av några större - sjukstuga, läkarebostad, apotek, prästgård. Vi spände från och begärde rum. Nix! Fullt! D.v.s. ett rum och där resande av något slag i denna en av det europeiska vägsystemets slutpunkter. Här hade vi åter nytta av Juhu. Han sprang oförtövat med oss till en gård ett stycke ifrån. Stängt, tyst, ingen vålar sig att stiga upp. Från apotekets hörn avläser jag -17°. Nästa stuga har ljus i ett fönster. Nej - även där vägras. Trevliga utsikter. V. morrar och klagar och vill söka länsmannen. Jag tröstar honom med att sådan är världen och man måste lära sig att ta saker lugnt och kallt. Men han var upprörd på något sätt å expeditionens vägnar och menade att man skulle väcka länsman och präst och apotekare och allihop. Nej, vi ska inte förstöra morgondagens vänskap sa jag utan nu försöka igen. Juhu träffade nu en större stuga, mörk som graven, och klev in, öppen som i den välsignade vildmarken. Efter en stund kom han ut och bjöd oss stiga in 1 ett stort rum fullt med grejor vad det var medan han försvann i ett inre rum. Här bor polisen som har en liten handel (därför de myckna grejorna). Juhu kom med det trösterika budskapet att vi fingo lägga oss var vi kunde i detta rum. En ljusstump tändes varpå befanns att en karl låg insomnad på golvet nedanför och en piga i en säng i ett hörn. Medan jag skodde av mig fick jag V. och lappen efter sakerna. V. trög och slö som vanligt när han kommit in och frågade om jag ”skulle ha in sakerna”. ”Visst fan och det kvickt min gosse, rubb och stubb”. Det dröjde inte länge förrän jag hade mitt fotombyte d.v.s. filtsockorna. Pigan hade körts upp och skaffade renhudar och kuddar och så bäddades åt V. och mig nedanför fruntimrets säng under ett fönster. Dessförinnan tog vi fram vårt renkött och åt det fruset jte bröd. Jag har strängt taget bara ätit 4 märgben på hela dagen + kaffe + 1 kopp chokolad. V. hade däremot ätit massor med renkött i Menesjärvi. Jag bjöd lapparna på återstoden vilket de togo med begärlighet samt knöt mig i min kalla men snart uppvärmda säck och somnade ganska smärtfritt. 5/4 Vacktes 37 (vilket straxt visade sig efter fi. tid vara “8, vilket vi hittills ej alls beaktat). Rummet var fullt med folk, våra lappar, V. m.fl. + husets folk, bl.a. värdinnan som hälsade vänlig nick tillbaka samt efter en momang kom med kaffebricka + vetbrödsdopp. Det var kallt inne och bara några trän brunno under den usla lilla järnplåten i hörnet av den eljest stora muren. Kulturens förbannelse. Kallt hade det varit som fan under natten och både V. och jag hade frusit mycket, d.v.s. jag endast om huvudet. Jag låg rätt under ett något trasigt fönster. Säcken var visserligen iskall som jag kröp ner i igår - men den blev snart
