Sida 33 [33]
rutiga fönster) att j. fick intrycket av en trevlig stuga i
stockholmsskärgården eller söderut i alla fall. Vi körde upp i våldsam
fart för den skarpa strandbrinken - i tvära krökar för drivorna där - jag
hade svårt att klara alla svängarna, men det gick. Vi körde upp till
gårdsstaketet, där Juhus kamrat redan fanns med sina renar samt selade
av. Jag steg av skidorna och fann att mina skor voro alldeles stelfrusna
som de voro av trä. Kylan nu mellan 10-20”. Vi stegade in i ett stort kök
med en stor spismur t.h. av fi. snitt men utan öppen eldstad, i stället i
bortre hörnet fIllustration, sid. 108 orig.] en spishäll som på förra
stället med en låg kappa över. Där var en smal gång där kvinnfolken
höllos med sin disk och matlagning. I rummet fanns ett större (om ock
enkelt) skåp, en väggklocka, en bordsymaskin och flera bord, bänk runt
spisens två yttre sidor, bord under alla fönster utom det t.v. fr.
dörren. Där i hörnet mell. fönstren säng. En katt, utom hundarna. Stugan
var rätt uppfylld av folk, upplystes av en hänglampa över
köksvråfönstret. Trevliga snyggt klädda lappar och en icke lappklädd
flicka”, tydl. dotter i huset. (Enaredialekt hörde jag ej, men det
talades fi. nästan hela tiden). Man talade om vår resa m.m. Kaffe bjöds
oss (Juhu Jomppanen som redan var inne då vi kom satt redan och drack).
Jag fick nu veta att
Xx) som sedan hälsade på lapskt sätt
Juhu skulle ner för att tidigt nästa morgon föra prästen på en långresa
mot norska gränsen. Otur. Jag skrev några rader på en lapp och bad Juhu
lämna prästen. Medan vi sutto där började emellertid tanken komma att vi
också skulle fara ner, nu när jag fick sällskap och ett så piggt d?. Jag
frågade hur lång tid det skulle ta ner för honom och han svarade 2
timmar. Efter en stunds parlamenterande med Aslak, där brodern flera
gånger förehöll honom nödvändigheten att resa fort när han hade skjuts,
så ordnades saken och kl. 9 bröto vi upp från det trevliga stället. Mina
skor voro nu mjuka igen men sura, varför jag förstod att det skulle bli
en viss risk för fötterna, när skorna fröso igen. Men det var bara att ta
den risken och försöka att köra fort, vilket jag förehöll V. Han tog nu
en ensam ren och körde straxt efter Juhu. Sedan kom Aslag, jag och sist
den 422 lappen (en pojke fr. Salko Nila och bror till en pojke vi träffat
i Ivalo Matti). Alltså 5 man och 7 renar. Det blev ett visslande ut genom
gården. Knäna böjdes och armarna spändes för att hålla balansen, det gick
fint. Ett strålande månsken och en svartblå himmel med få stjärnor. T.v.
hördes bruset av Jurmunkoski och ovanför denna stego skogshöjderna upp
mot Otsamo med sin vita kalott. Fullständigt betagande, trolskt,
underbart, ej verklighet utan dröm. Den bistra kölden hör ihop med det
hela, liksom den fina skaren, liksom renarnas slingrande lopp och
akjornas svängningar och lapparnas maningsmorrningar och Juhus gälla röst
under samtalet med V. Jag ser varje detalj i det skarpa månskenet och
skuggan på snön är otroligt skarp. Den återger fransarna i min halsduk,
knappen i min mössa, rentömmens knutar och öglor, som jag håller som ett
par tömmar. - Vi fara ner på isen och följa dess södra kant (Joenjoki).
T.v. går forsen långa sträcker öppen eller med hål vid hål och vi fara så
nära att jag trots snöns gnisslande hör porlandet av vattnet nere i
hålen. - Stranden t.h. stenig och vi slingra oss fram mellan stenarna
under stor risk för skidorna. T.v. framträder nu snart Otsamo i all sin
härlighet och det långa skogsberget som fortsätter. T.h. reser sig en
björklid, vars höjd j. icke vet. - Länge följa vi så denna strand i alla
dess bukter - med ett par små pauser. Skorna stelna sakta och jag
försöker så gott jag kan att skida under farten för att hålla dem mjuka,
men det går icke. De bli till slut stenhårda igen och det är bara att
hålla efter känseln i fötterna. Ännu en fors t.v. med öppnor och väldiga
uppskjutna isstycken och storstenig strand. - Efter 9 kilom. lämna vi