OCR Output

sig med 2 timmars rast eller om han trodde det var nödvändigt att vila
renarna hela natten. Han trodde det sista och jag gav med mig - innerst
inne tämligen belåten också särskilt nu - ty denna sjö såg särdeles
intressant ut likaså gården. Den var välskött synbarligen. Omgiven av en
gärdesgård. Ett fätä” ledde från lagården ut i hagen. Bakom

x) rengärdestakettypen

lagården 3-4 skrindställningar av vanl. typ vid spillningshögen. Vid en
bod räknade jag 10 st. renkälkar av vanl. typ ordentl. uppresta och
(några) travade. Bygningen låg med ingång närmare ena gaveln, tydligen
ingång till kammaren fr. köket. En liten inhägnad på gården framför bygn.
tydde på något slags täppa. Vi trädde in i köksrummet, som var snyggt och
upplyst av en fotog. lampa över ett lit. bord vid fönstret. T.h. en
spismur med murad och rappad kappa över en låg och flat jarnspis (häll
med kokhål i). Panelning av väggarna upp till manshöjd samt div. andra
saker som gav helt nya intryck än förr i gårdarna. Det var en aning av
havskustkultur tyckte jag och ej heller så litet, trots av vi ännu äro
omkr. 18 mil fr. kusten. Givetvis är det norsk kustkultur som här i någon
mån är idealet. Mannen var egendomlig, rörde sig med korta tvära
vändningar och talade hela tiden med Aslak, men satte fram 2 stolar, stod
med ryggen vänd mot oss vid fönsterbordet och talade med Aslak i en kort
underlig dialekt, helt olik den som Aslak själv använder. Orden stöttes
fram stavelse för stavelse på ett kraxande sätt - äntligen
Enaredialekten! Aslak skrev hela tiden på ett papper och räckte honom.
Mannen var döv. Det fick jag emellertid först höra efteråt, vilket gjorde
att jag fick ett mycket underligt intryck av det hela. Att det gjordes
svårigheter förstod jag och fick som förklaring uppgiften att eldstaden i
kammaren hade rasat. Men 3 kilom. längre bort på andra sidan sjön fanns
också folk och de kunde ta emot. Det var ingenting annat än att ge sig i
vag - fast det var hårt nu när man känt stugvärmen efter den allt mer
bitande kylan ute. Det var en egendomlig känsla av andra motiv bakom
vägrandet av nattkvarter. Jag tog nu icke på mig stormrocken, men det
kändes straxt skillnaden. På gården hade nu lapparna fr. skogen kommit
ned och det visade sig att Juhu Jomppanen skulle till kyrkan i natt. Han
var livlig och pigg och ledde vår kavalkad. Satte i väg som ett skott och
satte därmed sprätt även på broderns renar som nu fick en vinande fart
ned för gården och iskullen ut på isen och i ringlande dans över denna.
Sist kom V. som redan på skogen återtagit sin akja, efter klagan över
vägen som aldrig tog slut.

Sjön var underbar nu i begynnande månsken och den bistra arktiska
natten som kom med bleka stjärnor och en blekgrön rand längs norra
himmelskanten. De höga strandbergen stodo mörka mot isen och himmelen och
den lilla ön som gett sjön sitt namn kom allt närmare och till slut
förbi. Jag fantiserade om en offerplats där - vilket ju ej är omöjligt
och att mannen i Jurmu var dess vårdare. Ett härligt glid över sjön. Snön
här för första gången sedan mycket länge och det är en fröjd att fara
fram. Den besvikelse jag erfor att ej få stanna i Jurmu går bort för
glädjen att ila fram på detta sätt. Juhu är nu bara som en prick längst
framme, ibl. 2 prickar när renen vänder i vindlingen. Vi köra mot Luspen
och mot garden Jurmu(n)koski dar (klockarens gard). Pa 22 min. na vi dit
- ha alltsa trots trötta renar haft en bra färd. Jag tänker att det var 4
kilom. (icke tre). Mitt emot gården syntes som grantoppar mot himmelen
fr. en udde där och likaså bakom gården. Det skulle vara de enda i dag på
e.m. i så fall. Gården var en överraskning. Den ligger tätt vid stranden
på en låg, ett par tre met. hög terass så att det ser ut som om den låge
över en stenhög. Dessutom var det plant omkring och en hel del björkar på
gårdsplanen, vilket gjorde (jämte den relat. stora stugan med sin höga 6¬