Page 31 [31]
som jag skymtat nästan hela tiden närmade sig nu hastigt och vi foro
snart efter dess långsida, en mycket brant bergvägg med snö och grönt
issvall här och där. Ett fult berg” tyckte V. Han hade för en god stund
sedan upphört att åka akja, han fick ingen fart på sin ren, utan åkte nu
skidor. Hans ren gick nu i teten och lappens ren hade jag. Det gick ga.
bra undan men tyckte jag men det var för mycket backar och för mycket snö
och första milen tog 2 timmar. Det blev mer och mer kuperad och bruten
x) Sädnilvaara
terräng och vi hade i huvudsak stigningar. Här och var från bergsidorna
glimtar av vidare utsikter men först på baksidan” av det "fula berget”
började den verkligt storartade utsikten åt norr och nordost. Först
syntes mest terrängens övre partier med höga fjäll mot NV och norr och
mindre kalotter i vägriktningen. Ditåt verkade landskapet ett förstorat
Bohuslän. Litet längre fram började en ofantlig backe som j. beräknar
till c. 3 kilom. i längd som vi foro utför i ideliga slingringar och i
stark fart. Svårt att hålla rätt efter renspåret. Då j. under allt för
stark fart och hård bromsning måste gå upp på sidan för att ej bryta
skidorna mot akjan fastnade jag ohjälpligt i lössnön och stod där till
nära midjan. Släppte förstås tömmen och föll icke. Renarna körde ihop sig
också och stannade. Sedan gick det bra. Så en backe uppåt och så nedåt
o.S.v. Till slut insag jag hur svart det skulle bli att nå Enare i dag
med dessa trötta renar. Vi hade visserligen lovat lappen (Jomppanen) 25
mk extra om han hann fram före 8 men kl. var redan nu över 6 och det ”var
3 kilom.” kvar, vilket gott kan betyda sex enl. lappars sätt att räkna.
Men ännu håller jag på att fortsätta inför de andra och lappen lovar
försöka.
x) Vi följde överpartiet av bergets nordvästsida en lång stund
”Bara han kunde få nya renar”. Så i en backe stiger en rök och flammar
till en eld. Folk i skogen - några renar som beta. Det är 2 lappar med 4
renar som hålla matrast. En stor vid grop ha de gjort i snösluttningen.
På inre sidan flammar elden och där sitter käppar instuckna i snöväggen
för kokning av kaffe m.m. På yttre sidan gropen ha de lagt ett lager av
tallkvistar och sitta här varmt och bekvämt med snökanten bekvämt under
armarna som bord m.m. bakåt. Ett samtal utspinner sig på hög skrikande
lapska mellan den ledande lappen vid elden, tydl. van att befalla, och
vår lapp (jag fick höra efteråt att de voro bröder). Resultatet blev att
vi fingo byta ut vår ledareren och så bar det i väg igen. Vi hörde ekande
skratt bakom oss genom skogen, troligen hade vi (= jag?) berett dem nöje.
Den backe som så följde gav de vackraste naturscenerier jag sett på hela
resan. Den var mycket lång (flera kilom.) och jämn och öppnade utsikt åt
N. och NO mot Paadarjärvi framf. allt långt där nere. Vid sjön höga
djärvt svängda berg och bortom som ett hav av kullar skogklädda de
flesta, tills längst bort snöhöljda fjäll slutade tavlan. De senare måste
vara kring Tana älv. Landskapet kring sjöarna därnere i förgrunden var
som Ångermanlandskusten ungefär - jag vet intet närmare för tillfället.
Här var nu också verkliga skogsmarker. - Det var nu mycket svårt att inte
göra halt och njuta mer av detta men kanske jag fick intrycken kraftigare
på detta sätt under tvånget att växelvis även ha ögat på skidornas gång.
Till slut försvann Paadarjärvi men i st. kom Suolajäyri fram mer och
mer. Och till slut körde vi på något för mig osynligt avtagsspår ner
genom mer hagmarkslikinande tallbackar mot Jurmu. Nere i själva skogen
kom akjespåret fram djupt och kraftigt ända t. akjans överkant. Framför
ledarerenen syntes dock bara som en svag rand. - Så gården äntligen kl.
7". 4 timmar har det tagit hit. Skorna voro mycket stela nu och en viss
hunger började göra sig gällande. Jag frågade lappen om han kunde nöja