uppassning och sådant är j. aldrig van vid och passar ej allt för mycket
heller i skogarna. I går tänkte jag nästan säga till honom och min
bäddning, när han kröp upp i sin låda. Men - han hade alldeles rätt.
Lappkäringen hade gjorde höbolstret iordning lagt kudden till rätta och
jag hade slängt dit sovsäcken. Det var ju bara att bre ut den och vika
upp den över kudden etc. Jag var ett nöt. Stadsfasoner får man ej ur sig
med en gång. Men på tal om V. så gör han de sysslor han skall tyst och
naturligt. All matlagning, packning, vedhuggning etc. Sånt är klart att
bara han skall göra. Men vill jag inte säga till när j. vill ha kaffe l.
annan mat, nar j. ser att det är färdigt så är det min sak. Klar logik.
F.ö. är han svenskt lättsinnig i många stycken. På den här resan har han
gett sig ut i sin tunna enkelradiga rock (vanl. tunnt sommar- och
vinterinnekostymtyg), en sticktröja som han aldrig lägger av och en vanl.
tygmössa med skärm. Ett ombyte underkläder och en snusburk i fickan.
Snart komma lapparna in, först en liten ficka, sedan fler, sedan
värdinnan och postförarn och Pokkagubben. Jag fotograferade inne och ute.
Nu gick det att få mat också. Vi fick köpa renkött och renben och 2 stora
brödkakor, medförda fr. Pokka i går (här finns ingen bakugn.) Dessutom
mjölk. Värdinnan klagade över hosta och ont i huvudet. Fick 2 pulver.
Därpå fick vi i uppdrag att tala med doktorn i Enare att få ”en halv
liter medicin” för bröstet, dels för värdinnan, dels för 2 sjuka barn
(samma sjuka). Medicin = konjak, förklarade V. förvånad på min fråga. Hur
gamla voro barnen? Tre år det ena och 6 månader det andra. Jo jag skulle
gärna tala med doktorn bara för att få höra om mycket konjak skrives ut
för småbarn. Jag bad att få se på ungen, som inbars i sin lappvagga (f.ö.
fanns vagga av nordbottnisk typ också och i varje tak en vagghållare).
Temperaturen togs och annan diagnos, ungen var fullt normal, utom att hon
gastade alldeles förb., vilket stillades med modersbröstet.
Tog mig en titt över gården i alla bygningar. Tog utetemperaturen, ¬
1,5”. Vinden ej så stark men ännu ga. kännbar. Fortfar. mulet.
Uppgörelse. Uppbrott efter hjärtligt avsked. Först hade lappojken ga.
svårt att få sin lilla ren att sätta sig i gång. Han ställde sig emot
ideligen och började till slut i ilskan att slå på pojken med
framfötterna ga. kraftigt. Och så iväg som ett skott. Jag förstår aldrig
hur pojken kan hinna kasta sig i akjan, men det är den bråkdel av en
sekund som åtgår för att dragremmen skall spännas, vilken användes. Efter
kom nu Viljam som nyss förklarat att jag kunde stå lugnt och hinna gripa
tömmen då han for förbi. Försiktigtvis hade jag dock tagit den och det
var väl för även här gick det hela som en blixt och som j. stod något på
sidan om fick jag ett ryck som var nära att få ikull mig. Men nu visste
jag hur det skulle gå och bredbent och bromsande med skidorna rusade jag
ned för backen på isen. Kl. 10” - Skidorna hade fått Mix, intet annat.
Det gick utmärkt en halv timme, snön hade under natten yrt ihop och
packats på själva ”vägen”. Då vi stannade och gjorde om tågordningen
visade sig emellertid att fortfarande vid sidan om spåret var
oframkomligt på skidor. Dessutom surt och klabbande. Vi bytte nu
lillrenen och satte den sist hos mig vilket vållade honom stor oro och
ett sabla sparkande vilket var en viss risk för skidorna, men det gick
bra.
Stora vidder här, d.v.s. stora myrmarker och flata svagt sluttande
skogsmarker. Tall och björk som förut. Nu började snö att falla och sedan
allt mer för att fortsätta hela dagen. Vinden på sydkanten, vilket ju
ändå var någon tröst. Vid l2-tiden en tvärdal med för våra vanor hittills
rätt branta sluttningar, vilka vi togo i en fart. Repojoki med första
vilstugan. En mil hit ungefär. Vilstugorna äro statens. Denna nybygd och
snygg med 2 lika kammare och ett stall(?). Vi gingo icke in utan
fortsatte. Stora myrar igen med vid utsikt här och var trots snön. Ett