Sida 26 [26]
OCR
uppassning och sådant är j. aldrig van vid och passar ej allt för mycket heller i skogarna. I går tänkte jag nästan säga till honom och min bäddning, när han kröp upp i sin låda. Men - han hade alldeles rätt. Lappkäringen hade gjorde höbolstret iordning lagt kudden till rätta och jag hade slängt dit sovsäcken. Det var ju bara att bre ut den och vika upp den över kudden etc. Jag var ett nöt. Stadsfasoner får man ej ur sig med en gång. Men på tal om V. så gör han de sysslor han skall tyst och naturligt. All matlagning, packning, vedhuggning etc. Sånt är klart att bara han skall göra. Men vill jag inte säga till när j. vill ha kaffe l. annan mat, nar j. ser att det är färdigt så är det min sak. Klar logik. F.ö. är han svenskt lättsinnig i många stycken. På den här resan har han gett sig ut i sin tunna enkelradiga rock (vanl. tunnt sommar- och vinterinnekostymtyg), en sticktröja som han aldrig lägger av och en vanl. tygmössa med skärm. Ett ombyte underkläder och en snusburk i fickan. Snart komma lapparna in, först en liten ficka, sedan fler, sedan värdinnan och postförarn och Pokkagubben. Jag fotograferade inne och ute. Nu gick det att få mat också. Vi fick köpa renkött och renben och 2 stora brödkakor, medförda fr. Pokka i går (här finns ingen bakugn.) Dessutom mjölk. Värdinnan klagade över hosta och ont i huvudet. Fick 2 pulver. Därpå fick vi i uppdrag att tala med doktorn i Enare att få ”en halv liter medicin” för bröstet, dels för värdinnan, dels för 2 sjuka barn (samma sjuka). Medicin = konjak, förklarade V. förvånad på min fråga. Hur gamla voro barnen? Tre år det ena och 6 månader det andra. Jo jag skulle gärna tala med doktorn bara för att få höra om mycket konjak skrives ut för småbarn. Jag bad att få se på ungen, som inbars i sin lappvagga (f.ö. fanns vagga av nordbottnisk typ också och i varje tak en vagghållare). Temperaturen togs och annan diagnos, ungen var fullt normal, utom att hon gastade alldeles förb., vilket stillades med modersbröstet. Tog mig en titt över gården i alla bygningar. Tog utetemperaturen, 1,5”. Vinden ej så stark men ännu ga. kännbar. Fortfar. mulet. Uppgörelse. Uppbrott efter hjärtligt avsked. Först hade lappojken ga. svårt att få sin lilla ren att sätta sig i gång. Han ställde sig emot ideligen och började till slut i ilskan att slå på pojken med framfötterna ga. kraftigt. Och så iväg som ett skott. Jag förstår aldrig hur pojken kan hinna kasta sig i akjan, men det är den bråkdel av en sekund som åtgår för att dragremmen skall spännas, vilken användes. Efter kom nu Viljam som nyss förklarat att jag kunde stå lugnt och hinna gripa tömmen då han for förbi. Försiktigtvis hade jag dock tagit den och det var väl för även här gick det hela som en blixt och som j. stod något på sidan om fick jag ett ryck som var nära att få ikull mig. Men nu visste jag hur det skulle gå och bredbent och bromsande med skidorna rusade jag ned för backen på isen. Kl. 10” - Skidorna hade fått Mix, intet annat. Det gick utmärkt en halv timme, snön hade under natten yrt ihop och packats på själva ”vägen”. Då vi stannade och gjorde om tågordningen visade sig emellertid att fortfarande vid sidan om spåret var oframkomligt på skidor. Dessutom surt och klabbande. Vi bytte nu lillrenen och satte den sist hos mig vilket vållade honom stor oro och ett sabla sparkande vilket var en viss risk för skidorna, men det gick bra. Stora vidder här, d.v.s. stora myrmarker och flata svagt sluttande skogsmarker. Tall och björk som förut. Nu började snö att falla och sedan allt mer för att fortsätta hela dagen. Vinden på sydkanten, vilket ju ändå var någon tröst. Vid l2-tiden en tvärdal med för våra vanor hittills rätt branta sluttningar, vilka vi togo i en fart. Repojoki med första vilstugan. En mil hit ungefär. Vilstugorna äro statens. Denna nybygd och snygg med 2 lika kammare och ett stall(?). Vi gingo icke in utan fortsatte. Stora myrar igen med vid utsikt här och var trots snön. Ett
