Page 24 [24]
OCR
ställning vara att hålla fötterna utanför framåt på var sida om packningen, som ligger i framändan. Så kommer alltså lappen att sitta som i en grop. Då han vill stanna bromsar han med fötterna och drar i remmen. Renen vänder sig tvärt för vägen eller helt om. På sidan om det gamla spåret var snön otroligt lös och djup. Jag försökte några gånger vid pauser (bl.a. besökte jag några markerade klippformationer) och det var synnerligen besvärligt. Att taga sig fram ens en kilometer i sådant före skulle vara ett stort företag. Man lär alltså så länge man lever och den idiot som for från Sthlm för ett par veckor sedan har blivit åtskilligt visare i fråga om snökunskap. Men hela dagen underbart vackert - luften alldeles stilla och man ville bara somna. Viljam låg på släden och gäspade i ett kör - likaså jag ibland, där jag stod. - De 2% milen blevo dock dryga genom det nu allt sämre glidet för släde och akja. Heljikosket - och Saarikosket - - Till slut nådde vi Ivalos stora krök, där en del klippor mötte på högra stranden. Fullt av järvspår på isen, runda, skarpkloade - (förut mycket har- räv- och ekorrspår, för att ej tala om ripornas skojiga figurer i snön. En ripa bara på 2 mi avstånd en gång. Nu körde vi upp på land och fick där tag i det lilla renslädespår som betecknar vinterpostvägen Kittila-Enare. Det går ganska rakt genom upphuggningar i skogen och blev lättare att köra än vad det varit förut. Vacker björkskog - fin ripmark - här och var ripsnareanläggningar. Några granar. Efter en stund voro vi framme. Kl. var nära 5 - färden hade tagit nära 5 timmar, alltså dubbelt mot vad den skulle ha gjort i bra före. Men möjligt att älven åtskill. längre an 2% mil med alla sina vindlingar. Den lilla gården ligger rätt vackert på den svaga lutningen mot älven. Bygningen består av två i vinkel mot varandra bygda och fristående stugor (se foto). Vi gå in i den bebodda och finna där idel ungt lappfolk, pojkar och flickor och barn samt en medelålders karl, som uppenbarar sig som postföraren Hannes Tokka fr. Kittilä, som för posten därifr. och t. Enare. Han var nu på sydgående och skulle just bryta upp. En trevlig karl som också var medveten om sin position som nyhetsförmedlare i två kyrksocknar, varför han utsträckte sin vilpaus allt längre och längre tills han beslöt att helt stanna. Och vi hade stor nytta av honom. Visserligen var lappfolket här av annan sort än i Salko Nila men postföraren var synbarligen imponerad av främlingarna och förmedlade detta till lapparna. Efter en liten stund bjöds vi in i den andra stugan som var tom, trevlig och gemytlig, som f.ö. även den förra. (Här var stor skillnad på snygghet i hela gården mot förra stället, som var jävulusiskt smutsigt). Den lilla stugan påminde något om de ryska pörtena men hög i tak (nästan 3 m.) (och f.ö. med fullständ. innertak). Men den enkla fasta sängen i hörnet och den stenflisbygda kolossalt öppna spisen (jfr foto) i hörnet liknade dem där. Snart hade vi kaffe på som smakade fint till bröd med smör och resten av rentungan. Mat syntes icke att få köpa här t. en början. Men postföraren hade med sig torsk (färsk och frusen) från Nordishavet och en sådan på 2 kilog. tillhandl. vi oss. Vidare en halv ansjov.burk med underligt doftande ”smör”. Medan vi sutto vid kaffet kom renskjutsar svängande söderifrån igen. Först en gammal man från Pokka, sedan värdinnan här på stället (Margit Aiko) och sist (på renkälke) en av hennes smågrabbar, 10 år. Alla i pälsar, gubben dessutom i nordlapsk axelkappa. Alla barn och ungdomar rusade ut och befriade de 2 äldre från renar och gods i akjorna. Lillpojken däremot höll styvt på sin packning
