Sida 21 [21]
OCR
x) (fran 2 sidor bakåt!) På nedsluttningen började solen och komma i starkt sned ställning och belyste snöfälten bakom oss med egendomliga effekter. Skidspåren stodo alldeles blanka där det någon gång var skare och dagern som solen voro bleksiktiga men underbara. du också tamejfan trött”. Varpå vi alla hade mycket roligt - tämligen omotiverat. F.ö. steg humöret med kaffekopparnas antal och värmen fr. elden. Något kött var kvar, det slukades, dessutom smör och bröd (limpan från Norge n? 1 avslutades). Vi dryftade frågan om nattkvarter en stund, men det beslöts att vi skulle fortsätta trots att alla förstod att det skulle bli mycket ansträngande och mycket sent. V. ansåg med rätta att det vi kommo fram före 12 var bara bra. Jag ansåg att vi kunde komma fram på 2 timmar (och det skulle vi också ha gjort om icke - - -). Frans och V. föreslogo att om renarna skulle sprängas eller bli omöjliga att föra fram skulle de lämnas jte slädarna och vi med bara det nödvändigaste fortsätta på skidor. Det gillades. - Intressant var att under rasten samt tidigare höra Frans tala om vårt mål, Salko Nila, där han tjänat för 17 år sedan i 8 månader. Han sade bl.a. att platsen låg ungef. mitt emellan himmel och h-e och om man kastade en yxa så kom den säkert t. h-e för så nära låg det. Folket var varken människor eller jävlar. Tydl. var att han ej hade glada minnen. - Uppbrott skedde 39 - det var en kort rast. Frans tog nu ledningen med sistrenen utan släde. Sedan kom jag, sedan Viljam och så de 2 renslädarna. Denna ordning hölls till slutet d.v.s. i ännu 3 timmar. Natten var nu fullt inne, stjärnorna lyste genom diset och på norrhimlen sprang det ena norrskenet fram efter det andra. Månskuggan var vår ledning. - Frans tog vägen ga. mycket från älven och Jj. trodde han sökte bättre land, mindre snö etc., men då efter en timme han kommit så långt åt V. att månskuggan låg i vägriktningen blev jag orolig och förbannad. Jag visste ju att älven gick åt Ö, alltså i nästan rät vinkel mot vår kurs. Då jag nu vid en skidrensningspaus talade med V. därom sade han att han sökte en väg som han trodde skulle finnas och vidare att han ej varit här på 17 år - alltså sedan han flyttade härifrån. (Sedan förstod jag att han trodde sig gå mot byn, vilken låg ej vid Ivalojoki utan 2 kilom. uppför Lismajoki.) Jag fick honom nu att svänga mer åt h. och efter 1 timme nådde vi en tvärgående myra, därigenom Lismajoki ehuru osynlig - flöt. Vi böjde nu av åt höger och skulle snart vara framme. Efter en stund vek Frans åter av fr. vattendraget och gick upp en snedgående myra i det han sade att nu visste han säkert var han var och detta var gent. Ja, vi traskade efter även jag övertygad (jag visste ju att ingen bäck mer än denna fanns här norr om Ivalojoki, vilket nyss förut Frans bett mig se efter. Men det blev en dryg vandring. Först efter en halvtimme nådde vi åter Lismajoki som tydl. gjort en bukt. På brinken stannade Frans och stirrade nedåt långmyren och sade att nu såg han byn. Det kunde inte fan se något - men j. litade pa naturbarnet och tankte att han ser väl något. V. påstod sig ha sett en eld, men att det endast var av trosvisshet visade sig sedan. Ty då långmyren efter en halvtimme var slut måste vi runt en backig skog innan vi till slut nådde det efterlängtade målet. Kl. 412. Först här fick jag höra att byn låg 2 kilom. uppför bäcken. - Vi selade ifrån, varpå Frans gick in till Salko Nilas son, väckte familjen och förberedde dem på främlingen för att de ej skulle bli skrämda. Efter en stund lyste spiselden, Frans kom ut och vi gingo in. - Verkligen ett besynnerligt ställe. Frånsett nu den stämning som ju bör kunna anses naturlig då man väckes mitt i natten av främlingar i en by dit aldrig främlingar komma så var det konstigt. Den ena efter den andra tog sig kaffe — men ingen bjöd oss. Vid sidan av elden hade en urgammal lappkäring (Salko Nilas hulda maka Mäko, 89 år) kravlat sig och åt med fingrarna ur en gräslig gryta. Värdinnan stod vid spisen och värden låg i full pälsutrustning i sin säng, sedan sittande, sedan gående - i hörnets säng stack ett blekt huvud upp som bara stirrade. Ingen
