OCR
har allt en övergång. Frans och V. komma samtidigt, den sista måste resa mig upp för smärtan i foten. Efter en minut var j. dock färdig igen foten ej förvärrad, men ömmande. Tur att skidorna ej gingo åt h-e. Började nu luta mer” och efter en timme i den lösa snön voro vi nere på myren som synbarligen löpte paral. med Ivalojoki. Korsatunturi äntligen i ryggen. C:a 2 mil kvar. (Kl. 5). Jämn och sakta lunk nu omkr. 1 timme. Så syntes framf. oss ett långt stängsel som spärrade hela den breda och låga dalen. Vi nådde den kl. 6 och fingo straxt på känning av älven, här som en smal å. (3-4 m. br.) och tydl. ganska strid. Efter en stund x se 2 blad framåt! uppe på h. stranden (30-40 m.) en liten förfallen bygning. Syntes som en liten vanlig tupa, men kallades av Frans för ”kåta”. Jag föreslog kafferast, men Frans avböjde, ville hinna fram i skymningen om möjligt. Skulle vara 1 mil kvar nu (kl. 7). Det blev en dryg mil. - Oerhört med snö. Vi måste följa älvbrinken mycket länge och här oerhört mycket och oerhört lös snö. Vi kommo bara fram steg för steg som det heter och under stor ansträngning, framför allt för förkarlen. Svårt att hålla skidorna i spåret eller rättare sagt diket. Utanför var som att stiga i havet. Att ha gått fram idag utan renar hade varit komplett omöjligt. Äntligen kunde vi gå ner på älvens is, efter att en stund ha följt en öppen isränna med bubblande och porlande svart vatten och överallt runda öppnor i snöisen (som trattar). Frans selade nu in förrenen sist och vi fingo en körning på det nu följande lugnvattnet c:a 1,5 kilom., den enda körning karlarna haft sedan Seidajärvi. Alltså välbehövlig för dem om också plågsam för renarna som nu manades på i ett slags fyrsprång, som dock icke förde oss fram med särdeles stor hastighet, ty älven var täckt av ett tjockt täcke av lätt upprörd snö. Det var gårdagens nysnö som här samlat sig jämnt som i skogen”. - Sedan började marschen igen på älvens sidor än S. än N., mest det senare. Till slut förde Frans oss på sidan om snett upp en myra - V. gick nu först. Snön blev värre och värre och skymningen kom på allvar. Till slut stannade vi. V. stod stilla och föreslog kafferast. Han frågade då j. sade att mig gjorde det samma och att de fingo avgöra det själva, om jag inte vill ha. Jo gärna. Då förklarade han att han var utpumpad och att även Frans var det, det var nu (enl. Frans 5 kilom) kvar och kl. var 8. V. skidade till älven efter vatten. Frans och jag gjorde eld sedan renarna selats av. Stackare - de hade haft sin värsta stund just nyss. De försökte ej ens beta utan bara kastade sig ned, eller rättare läto benen vika sig under sig, så att det var svårt att sela x) Bakat var underbart vackert med det blavioletta Korsatunturi sparrande dalsankan, bakom den gul himmel och darovan var ett brunviolett moln. Frans svor över berget som aldrig försvann. från dem. Eld uppgjordes under en stor tall, där så snön ej är så tjock. Där fick vi även fina tallgrenar att sitta på och från en torrfura invid gott brännvirke. Snart en härlig eld som stämde allt i en annan dager och upplyste skogen, V. förklarade att han aldrig varit så trött (och såg så ut) trots att han ofta färdats både 6 och 7 mil i sträck. Han var så trött att han ej ens kunde koka kaffe utan tacksamt tog mot hjälp av Frans. Jag satt och såg mig om. I SSV stod en blek halvmåne i ett kallt dis med begynnande mångård. Kylan kom ga. kraftig. Nu antagl. -15”. Genom björkskogens grenverk i marschriktningen bakåt lyste ännu något av kvällshimmeln gulgrön. Det satt en klump i en av björkarna och innan jag hann tänka mig för så sa jag Jag tror jag börjar se ripor överallt (jag hade en gång till vid Ivalo där varit efter några ripor och skjutit ett bomskott till). V. sade ”jaså ser du ripor nu - ja då är