OCR Output

Vart den rann kunde ej ses, men troligen åt Ö. (jfr. foto). En rund
liten snösörjig vattensamling och trattformig snögrop. Här drack Frans ¬
la sig ner och sörpla ur mössan och direkt som han sedan alltid gjorde.
Vi fortsatte nu en % timme ned till myrens nedre del (även här dåligt
glid). Viljams andra bindning gick sönder. Fotografering. KL. 1.

Sedan middagsrast, (ungefär halvvägs) som stugan vid Korsajärvi
brunnit hade vi alltså skaffning i snön. V. hämtade vatten i en källa som
han fick anvisning på och efter en stunds klart och nu medvetet sökande
fann (jag iakttog honom). Frans fällde en torrfura (som här började) och
fick fin eld på ett ögonblick. Något blåsig plats, men fin för renarna
som här hade mossa på bara en fots djup och genast började beta. Frans
hade sik med och vi kött och smörgås. Kaffet smakade utmärkt. Något
dragigt i ryggen men varmt under, där jag fick Frans päls liggande på vå
skidor. Dock kallt även om nyporna i längden. - Men gott humör. Kl. 2.

Fortsättn. nedför myren ett stycke. Här syntes nu t.v. åtskilliga
granar, de första hittills i Finland (något har naturligtvis kunnat
finnas på sidan om vår väg, men säkert icke där vi farit fram). De voro
yviga, ej små men hade ett luggslitet utseende. Voro på c. 100 m?
avstånd. Nu gjorde Frans en tvär sväng t.h. och vi pulsade i väg genom
björkskog i rent förbannad snömängd som blev allt värre och värre ner mot
en liten långsträckt tjärn. Renarna försvunno ibl. tills jämns med ryggen
och gjorde Jjämfota skutt under stor ansträngning, flåsande med öppna
käftar. Nere på tjärnen var något bättre. Här avblåst så att stenarna i
stengrunden (1. stranden) voro bara. Följde denna tjärn ga. lange i st.f.
att gå tvärs över och upp på tunturit som jag trodde. Vi gjorde på detta
sätt en stor krok först åt h. sedan åt v. Tjärnen kallades Korsalompol
(namnet ej på kartan), möjl. den lilla tjärnen S. om Korsajärvi.

Vid en plats med låg strand och utmärkt vacker och ovanl. högväxt
björkskog svängde Frans upp. Här fingo renarna kolossalt mödosamt. Jag
rände (= gick) upp på sidan och försökte fotograf. men fick dåligt
tillfälle. Ibl. lågo alla tre med bara huvudena över snön. Även här något
gran, tätbarrig (åt alla håll spretande tjocka barr) och rätt yvig.
Sluttningen i skog dock ej lång och ej tvär. Snart nåddes björkregionen
igen, med öppnare områden och även mindre, eller i alla fall mer
tätpackad snö, där renarna fingo bättre. Här för första och enda gången i
dag skare, där man verkligen kunde ränna uppför. Jag gjorde så i förväg,
skönt att sträcka ut och tog en del fotos bakåt och framåt. Nu som hela
dagen inga stavar, som j. lämnat åt Frans och jag ville också få denna
extra ansträngning, om det också blev litet tungt på natten - Uppe på
passhöjden sköt jag bom 4 ggr med browningen på en ripa (c. 30-40 m.) men
andfådd. Kl. 3 c:a.

Nu en hög platåmyr - jag rände på bergssidan och trodde j. skulle fa
en backe att löpa nedåt, men det var täft - Här började återigen att
fästa och mitt spår nedför fjällsidan såg ut som ett slädspår ungefär. Nu
började det på allvar bära ned mot Ivalojoki - långa oändliga myrar med
långsam sluttning. En enda gång, straxt sedan jag rensat skidorna, gick
det att tålka ett hundratal meter, dock ingen fart. Just dar gjorde jag
fast för första och enda gången i dag för att ta ett kartbestick. Och sa
hände att min v. skida fastnade i en översnöad björkgren och jag på
huvudet plogande efter renarna som blevo rädda. Frans var 100 m före med
en lösren för att trampa upp spår och V. var ett par 100 m. efter för att
rensa sina skidor. Det gjorde ont i foten alldeles förb. och j. plöjde
djupare och djupare och kunde inte komma åt remmen ej heller kniven, och
kunde ej vända mig på rygg för skidorna. Jag skrek åt Frans som straxt
vände — men renarna trodde att ropen gällde dem och höggo i igen trots
den starka bromsen. Verkligen obehagligt - ej bara löjligt. Nå till slut