Sida 18 [18]
OCR
vi foro i den vita orörda snön över vidderna. Snön var bländande och jag tänkte ta fram ”ögonen”, men behövde det aldrig. Provade dem bara en sekund. De voro utmärkta. Samma oändliga bedårande tundralandskap med dess björkbuskar. Här och var vid sjöarna, (vi foro efter Peltojoki i allmänhet och dess småsjöar) kransar av låg björk kring stränderna. Eljest såg man ej skillnad på myr och sjö och å. Vid sidorna och någon gång även eljest en svagare åshöjning - och där tallbusk och tallar, men låga. Endast borta med byn, som lyste länge, på den högre åsen där, något som liknade tallskog på håll. Den var dock som jag ju sett, synnerligen gles. Renarna sprungo rätt snällt, i början kanske vi gjorde en mil i timmen. Men det var också bara första halvmilen på de stora vidderna, där vinden fått blåsa nysnön iväg. Sedan började den göra sig allt mer kännbar. Vid Seidajärvi fanns mycket riktigt ingen sten av den art som omtalats som offerstenen och Frans påstod igen att denna fanns en mil därifrån vid en av Ivalos källsjöar. Vidare upplyste han nu att den stuga vi skulle ha på halva vägen till Salko Nila - vid Kostajärvi - icke fanns (han upplyste sedan att den brunnit ned). Här vid Seidajärvi fanns emellertid en liten timrad fiskekoja, som vi bekikade (och foto) (c:a 4 m. i kvadr., eldstadsring mitt på golvet, sadeltak på 3 åsar, rököppning rektangulär och liten kring ryggåsen. Liknade mest till form och bygn. en liten bastuga) Insnöad. Renar hade trampat runt omkring. Här i backen ett par hundra renar samlade, lågo eller betade. Tillhörde Nila i Nunnanen. Vi lämnade nu Peltojoki och foro i mer sydöstl. (1. OSO) riktning in i mer småkuperad terräng, där tallen kom fram igen, med små smala tjärnar, på vilka vi foro. Nu började lössnön på allvar. Ännu voro dock renarna pigga och det gick tämligen framåt. Vi började nu byta renar. D.v.s. det var för-renen som alltid böts. Han hade ju värst. Sedan skedde detta byte hela dagen. - Överallt efter en 4 mils sträcka renspår efter hjorden, vilket hjälpte dock rätt bra, trots de egendomliga slingringar dylika renstigar i snön göra. Viljam gick nu före på skidor, ensam, och därefter gick Frans ledande första renen. Sist gick jag, någon tålkning var hädanefter icke tal om annat än något 50-tal m här och var. Jag beräknade sedan att jag under dagen tålkat sammanlagt högst 134 mil, varav alltså nu 1,3-1,4 mil. Snön var icke minst besvärande för mig, emedan jag hade svårt att komma ur och i spåret, vilket stundom var överfyllt av uppriven snö och skidan gärna körde snett och det var hart när omöjligt att på den sekund man hade på sig få loss den. Många gånger fick man släppa och ta fatt igen. Men vackert var det. Snön och solen - luften. Hade åtminstone glidet varit bra, så hade trots lössnön allt varit bra, men man fick ideligen stanna och stryka skidorna eller ta bort under sulorna. Jag fick mycket snart intrycket att det var på snöskor man gick och ej på skidor och intrycket bara förstärktes under dagens lopp. Fram mot 612-12 - och Z-tiden sysslade mina tankar med stort nöje med Stockholm och museet, där nu allt gick sin gilla gång fram mot lunchtiden - solen strömmade in genom fönstren och vattnet glittrade utanför. 1 april idag - ganska underligt. V. påminte mig att vi borde skämta med Frans - men allt var så roligt ändå idag, så vi kommo oss icke för. Den småkuperade terrängen håller i sig. Höjderna t.v. med sina glesa tallar na val till c. 20 mi höjd och t.h. kanske lika mycket, men ej så tvära. Små pauser ibland. Bl.a. c:a %1 vid en kalla på själva vattendelaren sedan vi lämnat Pahtijärvi, den sista sjön vi hade i Ounasjokisystemet. Källan låg högst pa den kullriga kolossala myren, som härifrån hade sin största lutning i vår vägriktning - mot Korsatunturi som nu visade sig i sitt rätta skick - ett visserligen lågt men dock vackert fjäll - rätt långt med ett annat i S. (Kätkätunturi). På den väg vi kommit till källan höjde sig marken kvickare.
