Sida 10 [10]
Offerplatser finnas nog här och var. ”En mil” i norr finns en sjö
vari något slags sådan plats (Suantojärvi). Fotografer. på gården och
avfärd.
Följde nu sjöarna hela vägen. I allmänhet jämnt och fint lopp. Jag
försökte fotografering under farten och lyckades med handgrepp och sådant
(få se hur filmen blir!) samt övriga rörelser - kartläsning och sådant.
Hade nu tagit fram en halsduk och hade varmt och gott. Här kring sjöarna
sämre växtlighet igen, men bättre började fram mot Hetta. Det var ett
strålande väder. Fotografer. även under paus bl.a. invaliden efter
släden.
Snart skymtade kyrkan på en mils avstånd och en timme efter körde vi
uppför backarna i Hetta by. Vi ha nu kommit in i Kemi älvs vattensystem
(från Muotkajärvi). Byn ser rätt välbygd ut - gles och med en del
kommunala bygn. utom kyrkan såsom skola, prästgård, post och
länsmansboställe. Postgården ser rätt gammal och relativt intressant ut,
dock icke av här ursprunglig typ vad jag förstår. Knappast heller
gästgivaregården, dit vi åka upp. En viss komfort om ock mest i
oväsentliga ting i det inre. Gungstol av lapplandstyp (sedan även hos
Itkonen). En och annan illustrerad tidning, oljetryck på väggarna och
dåliga fotografier. Den stora spismuren spred en dålig värme som
upphjälptes av kaffe serverat av ett par flickor utan större skönhet ¬
liksom överallt här uppe. Därpå gingo vi till telef.stat. som är hos
skolläraren. Denne var en hygglig man (invalid) som talade bruten
svenska. Skickade telegr. till D.N. om hitkomst efter beräkning samt
skickade några rader till Itkonen att vi kommit och att jag hade ont i
foten och därför ej genast kunde komma till honom.
Efter lång väntan i det stora och kalla gästis (+8” i rummet) fick
vi äntligen middag, bestående av småskuret renkött utan potatis, smör,
bröd och mjölk. Jag blev inte mätt. Utom vi var där en provryttare fr.
Rovaniemi, en hygglig karl. Vi talade mest om marknader och
vägförhållanden. Vi hade beställt en bastu men vid besök där fann jag den
allt för illa uppvärmd och rökig. Vi gingo därför nu till Itkonen, som
ännu ej låtit höra av sig. Bor c:a 700 m. längre bort. Mötte på vägen
polisen Rova, som är Viljams morbror.
Länsmansgården ligger vackert mot S. under åsen, som skyddar för
alla vindar utom fr. S. och öster. En ga. stor bygning av sydligt snitt
liksom prästgården. Här möttes jag välkommen av länsmannen, en 35 års
kraftig och sympatisk man och hans lilla trevliga fru. (Det visade sig 2
dar efteråt att han skrivit svar på mitt brev och skickat med samma bud
som bar mitt brev. Han hade bett mig genast flytta till sig. Detta svar
fick jag först kl. 11 f.m. den 30/3, då det fördes åter till
avsändningsplatsen). Efter en stund ämnade vi bryta upp och jag beordrade
Viljam att beställa mat till %9, men da ingrep I. och sade att jag skulle
stanna här. Han var nog förvånad, ty han trodde ju att Jj. fått hans brev.
Jag antog med glädje förslaget, särskilt med tanke på det kalla
ogästvänliga (ej avsiktligt) ”gästis”.
I. har mycket trevligt och tryggt och behagligt inrett. Intet prål i
något avseende, men enkelt, snyggt, hemtrevligt och ändamålsenligt. Och
framför allt varmt och dragfritt. Stora väldiga stenkakelugnar med
plåtklädnad i varje rum, klistrade innanfönster, tapeter, stängda dörrar
- vad kan man mer begära. Ingen telefon - men på ett bord den sedan 10
mil omtalade radioapparaten som han hemfört för 3 veckor sedan.
Kaffe, charmant med gott doppa och trevligt serverat, supé med rökt
utmärkt renkött och synnerligen god gravsik (ovanl. liten) samt
risgrynsgröt.