Sida 8 [8]
OCR
klingade skarpt och en smula blaserat tillgjort efter varje kaffedrickning. Med kalla granskande ögon synades varje nykommen, helst om icke lapp. En stor skillnad mot värdfolkets försynta och alltid omärkliga blickar. Mig såg hon ej på - men visste tydligen att jag fanns. Genom missförstånd hos Viljam, som fick permission en timme, fick jag ingen mat förrän han kom tillbaka. Jag var ej hungrig när jag kom, men blev där jag satt. Kaffe fick j. bara en kopp, medan lapparna fick flera gånger. Detta genom min oförsiktighet att säga tack efter första koppen. Man lär sig etiketten så småningom, då man glömt bort den. Rummet soligt och glatt (kammaren däremot kall och jaklig, dar jag åt och därför åt bara hälften mot vad j. eljest skulle ha gjort). Värden en ytterst gladlynt, språksam och livlig karl. Handlande uppgav Viljam, men j. såg ingen bod. Kanske skinnhandlare el. dyl. Hos honom fick Viljam nytt läder till sin tårem som brast nedanför på isen. Även härifrån sökte vi transport av sakerna. Först begärdes 8 kr., men då j. skrattade ut dem efter som skjutstaxan för en hel person + saker skulle gå på 5,50, så fick jag anbud på 5 - vilket jag tog trots att även detta var dyrt för så kort bit (17 kilom.) Men mannen som åtog sig saken (en som var inne på besök) var en gladlynt karl och trevlig och han for i väg genast. Även vi bröto upp kl. 3. Str. före hade en man kommit fr. Hetta med 6 renar och 6 renkälkar i en rajda, som svängde in på gårdsplanen. Han band den första och lät resten skjuta ihop sig genom några små klatschar och lämnade den sedan och gick in för åtminstone en timme. När vi foro hade ytterligare några renskjutsar kommit som vi rände emellan ut ur byn. Uppför den långa backsluttningen till tallbuskskogen. Foto därifr. över byn. I vägens riktning synes nu allt mer barrträn. Någon skog kan man dock ej tala om, dock dungar av låga tallar eller tallbuskar. Terrängen en aning mer kuperad, så att en lindrig utförsbacke då och då. Så småningom kommo vi ner på älven igen som följdes i allmänhet. Efter c. 8 kilom. en gård på sv. sidan (Väräniva), och efter ett par kilom. ett par gårdar med samma namn alldeles på älvstranden å den fi. sidan. Här hade vi bra fart men Viljam föreslog kaffe sedan han konstaterat att vår man med sakerna var här. Mycket riktigt. Där satt även svenska postföraren till och från Muonionalusta, som var rödhårig och - skäggig och verkade svensk skogsbonde trots sitt fi. språk. Här skrev både jag och Viljam till resp. hem - medan solen flödade in genom fönstren och kaffet värmde våra själar. Den snöiga älvgatan utanför med sina igenyrda älvbrinkar var en utomordentlig tavla. Småbarnen och en lappojke stirrade på oss och tyckte förmodligen detsamma om främlingarna. - Vi rände så snabbt över till sv. sidan igen och genom skog och myrar för att komma förbi en rad forsar i älven. Höllo oss i allmänhet på sidan om denna. Rände ga. fort. Smärtan i foten kändes, men besvärade ej så mycket. Endast då j. skulle uppför minsta backe. Vi voro båda i utmärkt humör och pratade och hade trevligt. Viljam hade på egen hand skaffat en utgiftsbok i Karesuando och skulle nu föra ordentliga anteckningar. Han talade även om hur Lidström frågat hur det var att åka skidor med Stockholmarn. Viljam hade svarat: JO, nog kan han styra skidan. - Så rände vi för sista gången ned på isen, viftade ett sista farväl åt den sv. jorden och foro tvärt över till Palojoki by som redan skymtat en lång stund. På älvbrinken där - just som vi åkte in på ”Gästis” gårdstomt kom mannen med sakerna ikapp oss med sin ren i fullt trav. Kl. var nu 6 (57°). Långt upp efter älven syntes som en dröm Karovaaras höjder därifrån vi foro i morgse. Varmt gästrum. Utmärkt liten kammare. Kaffe och brasa. I köket utanför snickrades på renkälkar av något grövre modell. Skola föra bräder t. Kautokeino efter ren. I byn syntes flera liknande arbeten varför tydl.
