Sida 8 [8]
klingade skarpt och en smula blaserat tillgjort efter varje
kaffedrickning. Med kalla granskande ögon synades varje nykommen, helst
om icke lapp. En stor skillnad mot värdfolkets försynta och alltid
omärkliga blickar. Mig såg hon ej på - men visste tydligen att jag fanns.
Genom missförstånd hos Viljam, som fick permission en timme, fick
jag ingen mat förrän han kom tillbaka. Jag var ej hungrig när jag kom,
men blev där jag satt. Kaffe fick j. bara en kopp, medan lapparna fick
flera gånger. Detta genom min oförsiktighet att säga tack efter första
koppen. Man lär sig etiketten så småningom, då man glömt bort den.
Rummet soligt och glatt (kammaren däremot kall och jaklig, dar jag
åt och därför åt bara hälften mot vad j. eljest skulle ha gjort). Värden
en ytterst gladlynt, språksam och livlig karl. Handlande uppgav Viljam,
men j. såg ingen bod. Kanske skinnhandlare el. dyl. Hos honom fick Viljam
nytt läder till sin tårem som brast nedanför på isen. Även härifrån sökte
vi transport av sakerna. Först begärdes 8 kr., men då j. skrattade ut dem
efter som skjutstaxan för en hel person + saker skulle gå på 5,50, så
fick jag anbud på 5 - vilket jag tog trots att även detta var dyrt för så
kort bit (17 kilom.) Men mannen som åtog sig saken (en som var inne på
besök) var en gladlynt karl och trevlig och han for i väg genast.
Även vi bröto upp kl. 3. Str. före hade en man kommit fr. Hetta med
6 renar och 6 renkälkar i en rajda, som svängde in på gårdsplanen. Han
band den första och lät resten skjuta ihop sig genom några små klatschar
och lämnade den sedan och gick in för åtminstone en timme. När vi foro
hade ytterligare några renskjutsar kommit som vi rände emellan ut ur byn.
Uppför den långa backsluttningen till tallbuskskogen. Foto därifr. över
byn. I vägens riktning synes nu allt mer barrträn. Någon skog kan man
dock ej tala om, dock dungar av låga tallar eller tallbuskar. Terrängen
en aning mer kuperad, så att en lindrig utförsbacke då och då. Så
småningom kommo vi ner på älven igen som följdes i allmänhet. Efter c. 8
kilom. en gård på sv. sidan (Väräniva), och efter ett par kilom. ett par
gårdar med samma namn alldeles på älvstranden å den fi. sidan. Här hade
vi bra fart men Viljam föreslog kaffe sedan han konstaterat att vår man
med sakerna var här. Mycket riktigt. Där satt även svenska postföraren
till och från Muonionalusta, som var rödhårig och - skäggig och verkade
svensk skogsbonde trots sitt fi. språk. Här skrev både jag och Viljam
till resp. hem - medan solen flödade in genom fönstren och kaffet värmde
våra själar. Den snöiga älvgatan utanför med sina igenyrda älvbrinkar var
en utomordentlig tavla. Småbarnen och en lappojke stirrade på oss och
tyckte förmodligen detsamma om främlingarna. - Vi rände så snabbt över
till sv. sidan igen och genom skog och myrar för att komma förbi en rad
forsar i älven. Höllo oss i allmänhet på sidan om denna. Rände ga. fort.
Smärtan i foten kändes, men besvärade ej så mycket. Endast då j. skulle
uppför minsta backe. Vi voro båda i utmärkt humör och pratade och hade
trevligt. Viljam hade på egen hand skaffat en utgiftsbok i Karesuando och
skulle nu föra ordentliga anteckningar. Han talade även om hur Lidström
frågat hur det var att åka skidor med Stockholmarn. Viljam hade svarat:
JO, nog kan han styra skidan. - Så rände vi för sista gången ned på isen,
viftade ett sista farväl åt den sv. jorden och foro tvärt över till
Palojoki by som redan skymtat en lång stund. På älvbrinken där - just som
vi åkte in på ”Gästis” gårdstomt kom mannen med sakerna ikapp oss med sin
ren i fullt trav. Kl. var nu 6 (57°). Långt upp efter älven syntes som en
dröm Karovaaras höjder därifrån vi foro i morgse.
Varmt gästrum. Utmärkt liten kammare. Kaffe och brasa. I köket
utanför snickrades på renkälkar av något grövre modell. Skola föra bräder
t. Kautokeino efter ren. I byn syntes flera liknande arbeten varför tydl.