Page 5 [5]
OCR
Lainioälv i skumrasket. Vi följde isen ett par kilom. passerande den ena gården efter den andra. Jag blev rätt arg till sist - men sa kom vi då äntligen fram. Sista biten på älven märkte jag ett underligt ljus under skidspetsarna, som jag först trodde var synvilla fr. trötta ögon, men som jag snart trodde mig märka vara något annat. Skall observera det bättre längre fram. Hos gästgiv. Henriksson var köket smockfullt av lappar, som nu redan flytta norrut för dålig åtkomst på bete kring nedre Lainio. Vi voro väntade med varmt rum och snart också bastant supé. Telefon Stockholm. Gossen Niklas som skulle visa mig dasset var dråplig. I sängen var skönt att krypa ner. -15° kl. 9 e.m. 25/3 Kl. 8 -3° snd nm ge -3° klarnande "10 -15,5° stjarnklart Vacktes 38 med kaffe. Mör och öm i hela kroppen. Förstod att det ej kunde gå att löpa på f.m. Dessutom snöade det bra och lapparna förkunnade dåligt före. Allt detta gjorde att jag beställde skjuts till Idivuoma. Ack - andra gången fusk! Men idiot får man inte vara. Huvudsaken att komma i farten och i gång ordentligt. Bort från landsvägar och in i Villkatrina. Och jag vet att bara kroppen riktigt kommer i gång så behövs intet fusk och skall heller icke ske från Karesuando, om ej oväder tvingar mig. Efter några fotos i byn körde vi med gossen Valfrid Björnström (åter gammal svensksläkt) de 3,4 milen till Idivuoma förbi det vackra Kourmakka och med rätt djupa myrdalar t.v. hela tiden nästan. Norr om Junlivaara en vilstuga. Sedan mot Jarivaara. Underligt landskap med langa laga asbildningar och smala myrar eller sjöar emellan. Barrskogen har praktiskt taget upphört redan på skogen mellan Sekkutupa och Soppero (jag hörde sedan att den sista skogen av någon betydenhet är just i Vittangidalen). Här härskar alltså fjällbjörken om också inströdd med rätt mycket ensamstående tall ibland. Tallen julgransform eller tallbuskform, yvig och fyllig - ej hög - hdgst lampad till telefonstolpar. Idivuoma. Även här fullt av lappar. Eljest torftigare karaktär på gårdarna (Risslan - pulkan!) Lunch av gravsik (som till frukosten). Värdinnans orörliga ansiktsmask rördes så småningom till ett välvilligt minspel. (Det ”stumma” folket Wisse). Härifrån rände vi 3" på de långa smala sjöarna mot Nervä 5 kilom. längre bort. En underlig by, utkastad mitt på den ofantliga vidden, där vinden kan rasa många mil ohejdad. Byn grå och ytterst torftig - men av stort intresse. Bör ingående studeras. Fotograferades starkt förfallna hus. Skola. Besök hos Eliasson, där kaffe bjöds. Värdinnan och en
