Sida 5 [5]
Lainioälv i skumrasket. Vi följde isen ett par kilom. passerande den ena
gården efter den andra. Jag blev rätt arg till sist - men sa kom vi då
äntligen fram. Sista biten på älven märkte jag ett underligt ljus under
skidspetsarna, som jag först trodde var synvilla fr. trötta ögon, men som
jag snart trodde mig märka vara något annat. Skall observera det bättre
längre fram.
Hos gästgiv. Henriksson var köket smockfullt av lappar, som nu redan
flytta norrut för dålig åtkomst på bete kring nedre Lainio. Vi voro
väntade med varmt rum och snart också bastant supé. Telefon Stockholm.
Gossen Niklas som skulle visa mig dasset var dråplig.
I sängen var skönt att krypa ner.
-15° kl. 9 e.m.
25/3
Kl. 8 -3° snd
nm ge -3° klarnande
"10 -15,5° stjarnklart
Vacktes 38 med kaffe. Mör och öm i hela kroppen. Förstod att det ej
kunde gå att löpa på f.m. Dessutom snöade det bra och lapparna förkunnade
dåligt före. Allt detta gjorde att jag beställde skjuts till Idivuoma.
Ack - andra gången fusk! Men idiot får man inte vara. Huvudsaken att
komma i farten och i gång ordentligt. Bort från landsvägar och in i
Villkatrina. Och jag vet att bara kroppen riktigt kommer i gång så behövs
intet fusk och skall heller icke ske från Karesuando, om ej oväder
tvingar mig.
Efter några fotos i byn körde vi med gossen Valfrid Björnström (åter
gammal svensksläkt) de 3,4 milen till Idivuoma förbi det vackra Kourmakka
och med rätt djupa myrdalar t.v. hela tiden nästan. Norr om Junlivaara en
vilstuga.
Sedan mot Jarivaara.
Underligt landskap med langa laga asbildningar och smala myrar eller
sjöar emellan. Barrskogen har praktiskt taget upphört redan på skogen
mellan Sekkutupa och Soppero (jag hörde sedan att den sista skogen av
någon betydenhet är just i Vittangidalen).
Här härskar alltså fjällbjörken om också inströdd med rätt mycket
ensamstående tall ibland. Tallen julgransform eller tallbuskform, yvig
och fyllig - ej hög - hdgst lampad till telefonstolpar.
Idivuoma. Även här fullt av lappar. Eljest torftigare karaktär på
gårdarna (Risslan - pulkan!)
Lunch av gravsik (som till frukosten). Värdinnans orörliga
ansiktsmask rördes så småningom till ett välvilligt minspel. (Det
”stumma” folket Wisse).
Härifrån rände vi 3" på de långa smala sjöarna mot Nervä 5 kilom.
längre bort. En underlig by, utkastad mitt på den ofantliga vidden, där
vinden kan rasa många mil ohejdad. Byn grå och ytterst torftig - men av
stort intresse. Bör ingående studeras. Fotograferades starkt förfallna
hus. Skola. Besök hos Eliasson, där kaffe bjöds. Värdinnan och en