Sida 4 [4]
OCR
Ett par felaktiga fotos togs vid kyrkan. Vi rände sjön - böjde av vid Tahkoniemi - över mårkan där till Sautasjärvi och fram till skogen vid Ruokovuoma. En mil - en timme. Ett lätt glid - men svettdrivande och ganska kallt innan ansiktet vande sig. Upp genom skogen i skogskörarspår. Som ett jättelikt pulkaspår där det var lätt att åka. Var som ett spårvägsspår. På höjden rände vi om en lapp som sakta stegade fram på i Kiruna nyköpta björkskidor. Han var vacker i alla sina färger där i skogen - mot allt det vita och solljuset. Särskilt mössans vildmansbuske fascinerar. På andra sidan Avakkujärvi kafferast i snön. Foto. Uppbrott 1122. Efter en stund Tolppajärvi och så långa glid och svängar ned mot Vittangiälven. Åtskill. timmerkörare. Härifr. tas ved ända till Kiruna. Jag såg emellertid endast låga torrfuror som kördes eller lågo staplade. Fin ved. Hästar svängde i långa bukter för att vända, i snön till bogarna. Vittangi älv. Skogsälv i fina vindlingar - säkert underbart vackert sommartid - ja även nu förstås. Drucko ur ett ishål. Härifrån skulle vara 7% kilom. till ”Vilstugan” eller Sekkutupa. Skogsterräng, ej svår, men ej heller översiktlig. Det blev svåra kilometrar, ty nu kom tröttheten. Efter 2-3 kilom. måste jag stanna och stå och vila och så undan för undan allt oftare. Ej trött i benen, d.v.s. det kändes ej direkt i benen. Det var slut bara. Pulsen tog jag en gång (120). Vi åkte om den ena av de två skjutsar som tagit sakerna och jag hade anledning alltså att välsigna denna åtgärd. Det blev något bättre ett par kilom. därefter, men sista var plågsam. Jag fick den sista och sparda kaffeslunken på stående fot. Mötte där en lapp som upplyste att end. en halv kilom. kvar. Den gick släpigt - tills en bro skymtade och Sekkujoki och hus därbakom. Solen värmde gott, måtte vara bortåt 10” varmt. Men glidet är ändå intet att klaga över. 12. 3 mil. Vid vilstugan voro nu våra saker och vi togo fram vad vi behövde och uppsökte den lilla gården, där Peter Fjällborg residerar med familj sedan några år. Nybygt och trevligt - men enkelt och smått. Dock ljust i de 2 rummen 1. snarare köken som utgjorde det hela. 2 fönster i bredd at S. och d? åt V. Glad och trevlig familj d” hund. Alla tala finska, men efter en stund märkte jag att sonen talte ganska bra svenska - liksom förmodl. även fadern gjorde, som efter en timme i fullt fläng kom körande från Jukkasjärvi. Som visserligen tröttheten gått över genom många koppar kaffe så var ömheten kvar tillräckligt för att jag skulle stå fast vid mitt beslut de sista kilometerna att ta skjuts halva vägen härifrån till Soppero. Vår skogskörare erbjöd sig att för 10 kr. köra oss hela vagen fram t. Soppero och lamna pals och lappskor. Men j. ville ej hela vägen, bara halva och dessutom komma fort fram. Därför fick Fjällborg skjutsa oss två mil på vägen i sin rissla mot att det gick fort (10 kr.). 44 satte vi i väg med pojken Emil som körde. Myrar i oändlighet, men icke så vida, mer långa och smala. Vackra fjäll i N.0. (Taavo-nunnanen, Tjarro, Naimoilen m.fl.). Sedan ratt fram Kourmakka bortom Soppero. Efter ett par kilometer passerades den stora "“halftenvagsstenen” - Pojken körde en smula längre än beräknat var genom de mycket långa och intressanta myrdalgångarna, vars höga ”stränder” påminde om flodstränder i Transbajkalien. Sedan vidgades myrarna mot Kuusivaara och på Ahvenjärvi skiljdes vi. Ränningen gick bättre än jag gruvat mig för i risslan. Mina värkande ben mjukades snart upp och efter en stund blickade vi ut över den väldiga breda dalen hitom Soppero, vars hus skymtade på 6-7 kilom. avstånd. En kilometersluttning - sedan relat. plan mark i en halvmil. Så
