Sida 4 [4]
Ett par felaktiga fotos togs vid kyrkan. Vi rände sjön - böjde av
vid Tahkoniemi - över mårkan där till Sautasjärvi och fram till skogen
vid Ruokovuoma. En mil - en timme. Ett lätt glid - men svettdrivande och
ganska kallt innan ansiktet vande sig.
Upp genom skogen i skogskörarspår. Som ett jättelikt pulkaspår där
det var lätt att åka. Var som ett spårvägsspår.
På höjden rände vi om en lapp som sakta stegade fram på i Kiruna
nyköpta björkskidor. Han var vacker i alla sina färger där i skogen - mot
allt det vita och solljuset. Särskilt mössans vildmansbuske fascinerar.
På andra sidan Avakkujärvi kafferast i snön. Foto. Uppbrott 1122.
Efter en stund Tolppajärvi och så långa glid och svängar ned mot
Vittangiälven. Åtskill. timmerkörare. Härifr. tas ved ända till Kiruna.
Jag såg emellertid endast låga torrfuror som kördes eller lågo staplade.
Fin ved. Hästar svängde i långa bukter för att vända, i snön till
bogarna.
Vittangi älv. Skogsälv i fina vindlingar - säkert underbart vackert
sommartid - ja även nu förstås. Drucko ur ett ishål. Härifrån skulle vara
7% kilom. till ”Vilstugan” eller Sekkutupa. Skogsterräng, ej svår, men ej
heller översiktlig. Det blev svåra kilometrar, ty nu kom tröttheten.
Efter 2-3 kilom. måste jag stanna och stå och vila och så undan för undan
allt oftare. Ej trött i benen, d.v.s. det kändes ej direkt i benen. Det
var slut bara. Pulsen tog jag en gång (120). Vi åkte om den ena av de två
skjutsar som tagit sakerna och jag hade anledning alltså att välsigna
denna åtgärd. Det blev något bättre ett par kilom. därefter, men sista
var plågsam. Jag fick den sista och sparda kaffeslunken på stående fot.
Mötte där en lapp som upplyste att end. en halv kilom. kvar. Den gick
släpigt - tills en bro skymtade och Sekkujoki och hus därbakom. Solen
värmde gott, måtte vara bortåt 10” varmt. Men glidet är ändå intet att
klaga över.
12. 3 mil. Vid vilstugan voro nu våra saker och vi togo fram vad vi
behövde och uppsökte den lilla gården, där Peter Fjällborg residerar med
familj sedan några år. Nybygt och trevligt - men enkelt och smått. Dock
ljust i de 2 rummen 1. snarare köken som utgjorde det hela. 2 fönster i
bredd at S. och d? åt V. Glad och trevlig familj d” hund. Alla tala
finska, men efter en stund märkte jag att sonen talte ganska bra svenska
- liksom förmodl. även fadern gjorde, som efter en timme i fullt fläng
kom körande från Jukkasjärvi. Som visserligen tröttheten gått över genom
många koppar kaffe så var ömheten kvar tillräckligt för att jag skulle
stå fast vid mitt beslut de sista kilometerna att ta skjuts halva vägen
härifrån till Soppero. Vår skogskörare erbjöd sig att för 10 kr. köra oss
hela vagen fram t. Soppero och lamna pals och lappskor. Men j. ville ej
hela vägen, bara halva och dessutom komma fort fram. Därför fick
Fjällborg skjutsa oss två mil på vägen i sin rissla mot att det gick fort
(10 kr.).
44 satte vi i väg med pojken Emil som körde. Myrar i oändlighet, men
icke så vida, mer långa och smala. Vackra fjäll i N.0. (Taavo-nunnanen,
Tjarro, Naimoilen m.fl.). Sedan ratt fram Kourmakka bortom Soppero. Efter
ett par kilometer passerades den stora "“halftenvagsstenen” - Pojken körde
en smula längre än beräknat var genom de mycket långa och intressanta
myrdalgångarna, vars höga ”stränder” påminde om flodstränder i
Transbajkalien. Sedan vidgades myrarna mot Kuusivaara och på Ahvenjärvi
skiljdes vi. Ränningen gick bättre än jag gruvat mig för i risslan. Mina
värkande ben mjukades snart upp och efter en stund blickade vi ut över
den väldiga breda dalen hitom Soppero, vars hus skymtade på 6-7 kilom.
avstånd. En kilometersluttning - sedan relat. plan mark i en halvmil. Så