Page 40 [40]
OCR
Saivomuotka, vore färdig att ta till flykten, ty kring alla uthus och vagnslider och foderlider stå pulkor och risslor och skidor. Det är knappast så att vi kunna slinka in med vårt fordon hos Rautios, där Kuhmunens ha sitt kvarter och där också jag ska ha mitt åtminstone över en natt. Med ens blir det liv och rörelse i gården, när vi väl hunnit innanför grinden. Först komma hundarna, sedan ungarna, därpå lapparna och sist nybyggarna själva. Det känns skönt att ännu en gång få sträcka på sig efter alla dessa mil i risslans varma höbädd. Men medan jag det gör, försvinner allt levande som nyss myllrade på gården. Till och med »Den stilla krusningen på vattnet» har dragit sig avsides, men jag ser genom fönstret hur fullt med folk det har blivit i nybyggarens kök. Kanske bar jag nu samma känsla, som när man tidigt om våren brukar ta sitt första kallbad för året. Det vore rätt skönt att slippa hoppa i sjön. Men nu som då har jag anständigtvis intet annat val. Alltså — hoppa i bara! Och in kliver jag. Köket är ganska stort, men lågt i tak. Där uppe hänga skor och kläder till torkning på gällar och krokar. Man lagar maten i öppen spis. Någon annan finns inte, utom bakugnen, vilken ligger vägg om vägg med spisen. Det blir duktigt varmt där inne, så länge elden brinner i dem bägge. Innanfönster saknas, och till råga på allt är en av de enkla rutorna lagad med en pappbit. Ändå är det inte ovanligt med 40 graders kyla och mera utomhus här om vintern. I köket befunno sig, utom nybyggarens av fem personer bestående familj, tre lappkarlar, tre lappkvinnor och två lappojkar — summa tretton. Med mig och skjutsbonden blev det femton, och i ett smällde dörren, vilken genom ett gammalt klocklod var gjord självstängande, för ständigt nya gäster, som skulle ta främlingen i betraktande, om vilken det otroliga ryktet gick, att han 30
