Sida 36 [36]
ogästvänliga till och med för vargen, men denna vinter
har en annan renfiende uppenbarat sig — svälten. Hun¬
ratals renar hade redan dött av svält, och förrän våren
kom med det bättre betet, beräknade man, att ett tusen¬
tal djur, kanske flera, strukit med på detta sätt.
Innan livet ännu lämnat den stupade renen, är korpen
över honom.
Det är som om tillvarons grymma lag, att äta och ätas,
skulle ta sig brutalare former här än annorstädes,
Man ser inte heller skog, bara martallar och risig
björkvegetation med endast ett och annat fullgånget
träd här och var. En enformigare natur kan man inte
tänka sig. Det är endast molnen, vilka i fantastiska for¬
mationer segla upp bakom bergens böljande, men kala
kammar, som ge någon omväxling och hålla en något
så när vaken.
Landskapets livlöshet och ofruktbarhet ger ett egen¬
domligt intryck av att det är ofullbordat, och i halv¬
slummern i risslan tycker man, att man sitter gömd i
vår Herres mantelfåll den skapelsens morgon, då han
ämnade säga: varde liv. Men fåfängt väntar man på
undret.
Ett tu tre dyka emellertid några små och gråa hus upp
på älvstranden, och rökarna stiga rakt upp ur ett halvt
dussin skorstenar — det är byn Kuttainen med ett myller
av barn, lappar och hundar överallt och bakom varje
fönster en mängd nyfikna huvuden — hästen får i sinom
tid sin hink med hö, kli och hett vatten och skjutsbon¬
den kaffe i den ena gården efter den andra, ty i dag har
han ju verkligen någonting att berätta med en sådan
person i risslan. Men så fortsätter färden igen igenom
ett landskap, som föga förändrar sig. Än äro vi i Sve¬
rige och än i Finland, eftersom vägen tråcklar sig fram
utefter gränsälven var det faller sig bäst, men det är san¬
nerligen inte gott att avgöra var man befinner sig. Allt
är så lika.
Takttar man naturen litet närmare, skall man dock
32