Page 33 [33]
OCR
långa timmar. Jag halvligger och halvsitter i risslan, detta förträffliga för Norrbotten utmärkande och oumbärliga vinterfordon, väl nerbäddad bland hö och bolstrar och redskap av olika slag och för olika oförutsedda ändamål. En skovel att skotta oss ut ur drivorna med och en yxa att hugga oss loss ur stöpisen med, ifall vi skulle frysa fast, det hör till det oundgängligen nödvändiga. Över mig har jag filtar och täcken och bolstrar. Frampå åkdonet, som är sina modiga tre meter långt, sitter skjutsbonden dinglande med benen, färdig att hoppa av i motlutningar och när det blir för kallt eller där vägen är så slingrig och kullrig, att han måste hugga i på ett hörn, för att inte hela ekipaget skall åka in i snårskogen eller utför älvbrinken. För övrigt manar han på sitt ök med hårda ord och vilda åtbörder, men skaklarna äro allt för långa och vegetationen allt för svag, för att han skall nå fram till hästbaken med det lilla spö, som han skurit vid vägkanten. Bakom åkdonet hänger en bleckhink, som allt emellanåt ger ljud ifrån sig, när den i ett gupp i vägen slår emot slädens bakstam eller mot den hårdfrusna skaren. I den hämtar forbonden varmt vatten ur ladugårdarna, när vi passera någon by, och bjuder hästen därpå tillika 29
