OCR
Jag hade packat mina tre sjömanssäckar, den största för kläder, den medelstora för skor och diverse och den minsta för konserver, som man ivrigt tillrått mig att ta med, ty man trodde inte, att jag skulle tåla lappmaten, men i själva verket var den påsen den minst nödvändiga. I ryggsäcken hade jag vad jag kunde behöva för stunden och i en liten väska på magen kameran, filmer och litet smått och gott att stoppa i munnen, ty det är inte bara sjön, som suger. Sex mil i en rissla bli många, långa timmar. Det viktigaste av alltsammans var skidorna. Äntligen kommer skjutsbonden, som lapptillsyningsmannen beställt åt mig, uppkörande på gården med sin rissla. Hans finska namn betydde på svenska »En stilla krusning på vattnet»; det hade mera överensstämt med verkligheten, om han hetat »Brusande fors». Men nog sagt om den saken. Jag hade bara att foga mig och försöka ta mig fram, vare sig det var krusningar på ytan eller yrande vattenfall. Hästen såg kanske litet skrabbig ut, i varje fall om man betänker, att han skulle föra oss sex mil den dagen på visserligen ganska slät, men i allmänhet tämligen obanad väg. Dessa norrbottenshästar, oftast rödbruna till färgen med långa manar och svansar och aldrig välfödda, åtminstone inte vintertid, äro emellertid sannskyldiga under av uthållighet och styrka. Snabba äro de väl inte, men skumpa fram i en jämn lunk mil efter mil, det kunna de. De äro inte heller bortskämda, varken ifråga om foder eller skötsel i övrigt, men de uthärda ändå överlägset det hårda klimatet, det dåliga väglaget och alla andra vedermödor, som en snål och skenbart illvillig natur lagt dem till hinders. I den stränga kölden bli de ofta så rimfrostbelupna, att det ser ut, som om de voro vitpälsade, och imman står som ett moln omkring dem, när de pusta fram genom det tysta landskapet, där deras enkla bjällra är det enda, som ger något ljud ifrån sig. 28