Sida 32 [32]
Jag hade packat mina tre sjömanssäckar, den största
för kläder, den medelstora för skor och diverse och den
minsta för konserver, som man ivrigt tillrått mig att ta
med, ty man trodde inte, att jag skulle tåla lappmaten,
men i själva verket var den påsen den minst nödvän¬
diga. I ryggsäcken hade jag vad jag kunde behöva för
stunden och i en liten väska på magen kameran, filmer
och litet smått och gott att stoppa i munnen, ty det är
inte bara sjön, som suger. Sex mil i en rissla bli många,
långa timmar.
Det viktigaste av alltsammans var skidorna.
Äntligen kommer skjutsbonden, som lapptillsynings¬
mannen beställt åt mig, uppkörande på gården med sin
rissla. Hans finska namn betydde på svenska »En stilla
krusning på vattnet»; det hade mera överensstämt med
verkligheten, om han hetat »Brusande fors». Men nog
sagt om den saken. Jag hade bara att foga mig och
försöka ta mig fram, vare sig det var krusningar på
ytan eller yrande vattenfall.
Hästen såg kanske litet skrabbig ut, i varje fall om
man betänker, att han skulle föra oss sex mil den dagen
på visserligen ganska slät, men i allmänhet tämligen oba¬
nad väg. Dessa norrbottenshästar, oftast rödbruna till
färgen med långa manar och svansar och aldrig väl¬
födda, åtminstone inte vintertid, äro emellertid sannskyl¬
diga under av uthållighet och styrka. Snabba äro de väl
inte, men skumpa fram i en jämn lunk mil efter mil, det
kunna de. De äro inte heller bortskämda, varken ifråga
om foder eller skötsel i övrigt, men de uthärda ändå över¬
lägset det hårda klimatet, det dåliga väglaget och alla
andra vedermödor, som en snål och skenbart illvillig
natur lagt dem till hinders. I den stränga kölden bli de
ofta så rimfrostbelupna, att det ser ut, som om de voro
vitpälsade, och imman står som ett moln omkring dem,
när de pusta fram genom det tysta landskapet, där de¬
ras enkla bjällra är det enda, som ger något ljud ifrån
sig.
28