OCR
I kulturens eviga kamp mot den hårdnackade och obändiga naturen ligga dessa käcka och oberörda busschaufförer i den yttersta eldlinjen. Denna dag var den helige Görans dag med igensnöade vägar och morgonvila för alla utom för kvinnfolken, som skulle upp och elda och skyffla undan snön, där den trängt in genom dörrspringor och fönsterposter. Kreaturen fråga inte efter sabbatsbudet, men de som skulle vada ut till dem genom drivorna, de drogo en suck och undrade om det aldrig skulle bli sommar i år. Men då kommer också den välsignade myggen! Det är bara renarna i sina tjuder vid husknutarna, som klara sig själva, häva sig upp ur den driva, som bildats över dem under natten, skaka på sig, krafsa undan snön med sina breda klövar och snappa åt sig några rester av gårdagsstillningen. » Allt det som är fött av Gud, det övervinner världen», stod det i dagens epistel. Ja, sannerligen — det vill det till för att övervinna denna magra, fattiga, nu till yttermera visso översnöade värld mellan Karevuopio sjö och Muonio älv, Gud vet på vilken breddgrad. Kyrkklockorna ringa över den söndagsvilande byn. Den spröda klangen liksom bäddas in i den nyfallna och alltjämt fallande våta snön och får ett fylligare tonläge. Så blir allt så tyst igen, så dött, så borta... Är det en vit dröm alltsammans? Nej, där kommer en lappkäring från ålderdomshemmet i all sin brokighet pulsande genom snön från ett håll, en bofast från ett annat, några ungar från ett tredje. Man behöver ju inte fråga efter vägar, när alla vägar äro översnöade. Man sätter kurs rakt på kyrkan från förstubron. Alltid när jag överär en finsk gudstjänst, hoppar jag till, när prästen ropar från altaret: Jesoxen Kristoxen den finska böjningsformen av Jesus Kristus. Det är så att man vill ta till hädelseparagrafen. Men det kan ju hända värre saker... Själve biskopen 20