Sida 26 [26]
OCR
narna, men de voro som getter i förhållande till oss fullvuxna karlar. Man förvånas alltid över hur liten renen är i förhållande till sin styrka och uthållighet och i förhållande till nordborna, ty man ser honom ju nästan aldrig avbildad annat än tillsammans med de småväxta lapparna. Den ena var förspänd en rissla, detta lätta och bekväma norrbottensfordon, som följer den kuperade vägens alla gropigheter bättre än en bil med modernaste fjädersystem; den andra var spänd för en pulka — en akja, som det heter på norska och i våra svenska skolböcker — lappens vinteråkdon, likt en avhuggen båt, som löper på en mede, ungefär som på en skida. Och däri ligger konsten att åka efter ren: man måste hela tiden balansera pulkan, vilket man företrädesvis gör med sitsen — sin egen, väl att märka. Man blir därför rätt stel i korsryggen, innan man är van. Fötterna håller man en på vardera kanten och balanserar även med dem, men framförallt bromsar man med dem i utförsbackarna, så att man inte åker renen på bakhasorna, vilket han sätter föga värde på. Han drar nämligen pulkan med en töm och icke med skaklar. Man sitter med ryggen mot pulkans bakstam och på dess botten med endast litet hö och en renhud under sig, vilket kan inge en mycket barnsliga känslor, om föret är slaskigt. Men nu är att säga huru min ren alls icke ville starta på Muonio älv. Den vände sig helt enkelt om och betraktade mig med stora, förvånade och icke så litet enfaldiga ögon. Eftersom han redan fällt hornen, stirrade jag honom stint tillbaka, varefter slutligen Vildmarkens son och betvingare vände honom rätt igen. Manövern upprepades några gånger, och renen ryckte äntligen till och startade, : Det är då man: sätts: på prov: Det gär eye språng några hundra meter, kanske en hel kilometer, om renen är utvilad, men är man då ännu kvar, kan man ta det lugnare i fortsättningen. Han visar sedan inga mera påfallande tecken till brådska. 22
