narna, men de voro som getter i förhållande till oss full¬
vuxna karlar. Man förvånas alltid över hur liten renen
är i förhållande till sin styrka och uthållighet och i för¬
hållande till nordborna, ty man ser honom ju nästan
aldrig avbildad annat än tillsammans med de småväxta
lapparna.
Den ena var förspänd en rissla, detta lätta och be¬
kväma norrbottensfordon, som följer den kuperade vä¬
gens alla gropigheter bättre än en bil med modernaste
fjädersystem; den andra var spänd för en pulka — en
akja, som det heter på norska och i våra svenska skol¬
böcker — lappens vinteråkdon, likt en avhuggen båt, som
löper på en mede, ungefär som på en skida.
Och däri ligger konsten att åka efter ren: man måste
hela tiden balansera pulkan, vilket man företrädesvis gör
med sitsen — sin egen, väl att märka. Man blir därför
rätt stel i korsryggen, innan man är van. Fötterna håller
man en på vardera kanten och balanserar även med dem,
men framförallt bromsar man med dem i utförsbackar¬
na, så att man inte åker renen på bakhasorna, vilket han
sätter föga värde på. Han drar nämligen pulkan med
en töm och icke med skaklar. Man sitter med ryggen
mot pulkans bakstam och på dess botten med endast li¬
tet hö och en renhud under sig, vilket kan inge en myc¬
ket barnsliga känslor, om föret är slaskigt.
Men nu är att säga huru min ren alls icke ville starta
på Muonio älv. Den vände sig helt enkelt om och betrak¬
tade mig med stora, förvånade och icke så litet enfal¬
diga ögon. Eftersom han redan fällt hornen, stirrade
jag honom stint tillbaka, varefter slutligen Vildmarkens
son och betvingare vände honom rätt igen. Manövern upp¬
repades några gånger, och renen ryckte äntligen till och
startade, : Det är då man: sätts: på prov: Det gär eye
språng några hundra meter, kanske en hel kilometer, om
renen är utvilad, men är man då ännu kvar, kan man ta
det lugnare i fortsättningen. Han visar sedan inga mera
påfallande tecken till brådska.