Page 25 [25]
snöas över. Släpper man dem lösa, skaffa de sig foder
själva, men i gengäld får man ut i fjället och hämta dem,
om man då vill dem något. Håller man dem bundna,
får man kosta på dem ett fång renlav då och då.
Detta om det liv, som för ögonen är.
Jag hade just smort pjäxorna för dagen, en av mina
viktigaste sysselsättningar nu för tiden, och flått av mig
några lager ylletröjor, då en ung man kommer in genom
dörren som ett yrväder. Byxorna har han nersnörda i
lappskorna och vristerna lindade upp mot vaden med
granna band, som sluta i en tofs. Han har lumberjacka
med blixtlås, lädermössa av det slag bilister använda,
men en lasso över axeln — kasttöm, som det heter här
uppe. Ansikte är öppet, frimodigt och väderbitet. Lång
är han, så han räcker ända upp i taket, vilket inte behö¬
ver betyda att han är någon Goliat.
— Vildmarkens son, var min första tanke, men inte
av det romantiska slaget, som var populärt i norrlands¬
skildringar för 30 år sedan, utan en som kommer livs
levande och direkt ur nuet och verkligheten. Vad ma¬
Skinkulturen och efterkravsaffärerna bjuda honom, som
är bra och som han behöver, det lägger han utan betän¬
kande till vad vildmark och allmogekultur kan ge
och som ofta är nödvändigare. Råkar det någon gång
verka litet omaka, generar detta honom icke. Om han
så hava kan, lyssnar han till London, Berlin och Moskwa
om kvällarna och repeterar väl en eller annan korres¬
pPondenskurs på de långa och enformiga forvägarna. En
rasande präktig typ av modern ungdom!
— Det var ni, som ville åka efter ren, sade han. Och
lära er köra. Tillsyningsman sa åt mig om det redan i
går, men jag har varit på fjället hela dagen i dag och
kommit hem först nu. Men nu väntar renarna utanför.
Jag krängde på mig mina tröjor igen, tog på vind¬
rocken, ett tunt, lätt och praktiskt plagg, som håller blås¬
ten ute utan att värma, och skyndade ut, Där stodo re¬
21