Sida 25 [25]
OCR
snöas över. Släpper man dem lösa, skaffa de sig foder själva, men i gengäld får man ut i fjället och hämta dem, om man då vill dem något. Håller man dem bundna, får man kosta på dem ett fång renlav då och då. Detta om det liv, som för ögonen är. Jag hade just smort pjäxorna för dagen, en av mina viktigaste sysselsättningar nu för tiden, och flått av mig några lager ylletröjor, då en ung man kommer in genom dörren som ett yrväder. Byxorna har han nersnörda i lappskorna och vristerna lindade upp mot vaden med granna band, som sluta i en tofs. Han har lumberjacka med blixtlås, lädermössa av det slag bilister använda, men en lasso över axeln — kasttöm, som det heter här uppe. Ansikte är öppet, frimodigt och väderbitet. Lång är han, så han räcker ända upp i taket, vilket inte behöver betyda att han är någon Goliat. — Vildmarkens son, var min första tanke, men inte av det romantiska slaget, som var populärt i norrlandsskildringar för 30 år sedan, utan en som kommer livs levande och direkt ur nuet och verkligheten. Vad maSkinkulturen och efterkravsaffärerna bjuda honom, som är bra och som han behöver, det lägger han utan betänkande till vad vildmark och allmogekultur kan ge och som ofta är nödvändigare. Råkar det någon gång verka litet omaka, generar detta honom icke. Om han så hava kan, lyssnar han till London, Berlin och Moskwa om kvällarna och repeterar väl en eller annan korrespPondenskurs på de långa och enformiga forvägarna. En rasande präktig typ av modern ungdom! — Det var ni, som ville åka efter ren, sade han. Och lära er köra. Tillsyningsman sa åt mig om det redan i går, men jag har varit på fjället hela dagen i dag och kommit hem först nu. Men nu väntar renarna utanför. Jag krängde på mig mina tröjor igen, tog på vindrocken, ett tunt, lätt och praktiskt plagg, som håller blåsten ute utan att värma, och skyndade ut, Där stodo re21
