Sida 24 [24]
OCR
Här, där allt tar slut, utan att havet ändå tar vid, tycker man, att utvecklingen inte skulle göra sig någon brådska, men den, som sett byn för endast några få år sedan, märker strax, att den utvecklats proportionsvis hastigare än kanske något annat samhälle i landet. Här har byggts och rödmålats, så att de små låga och gråa stugorna alldeles upphört att dominera tavlan. Det kan knappast bero på annat än på de förbättrade kommunikationerna — på bussen. Den stora världen har kommit närmare. Och så har man fått elektriskt ljus. Vad det betyder i en liten fattig by, där vintermörkret är förhärskande större delen av året och där en enda natt är sex veckor lång, det kan icke överskattas. Varuhuset har flyttat från det gamla fallfärdiga tingshuset till en ny lokal, men befann sig fortfarande under varuhusdirektör Walfrid Pounos skickliga och insiktsfulla ledning. Och lagret var lika beundransvärt välförsett som alltid. Jag satte Pouno på prov, frågade efter allt och allt fanns. Till sist bad jag honom om ett kuvert, lagom stort till ett manuskript, som jag hade med mig, och under hästskor och lappknivar, kängremmar och praliner, hårfiltsulor och becksömstråd, där låg just det kuvert, som passade precis. Men bygatan låg ännu ödsligare nu på vintern än sommartid. En lapp knäar iväg till eller från sitt kvarter hos någon av de bofasta i byn, ett lass med ved eller hö passerar, och den klingande bjällran ger eko i någon stugvägg, barnen gå till eller från skolan, den ena dagen går bussen härifrån, den andra kommer den igen — det är allt. Och så jag, som nu rantar här min morgon-, middags- och aftonpromenad, samt en eller annan ren, Ty en eller flera sådana ingå även i den bofasta befolkningens husdjursbesättningar. De stå tjudrade här och var vid stugknutarna och brukas av både hög och låg. Intet kräva de — icke spiltrum och knappast mat. Vill man ha dem inom räckhåll, binder man dem, där det passar en. Kyla biter inte på dem, och de låta sig gärna 20
