Page 24 [24]
Här, där allt tar slut, utan att havet ändå tar vid, tyc¬
ker man, att utvecklingen inte skulle göra sig någon bråd¬
ska, men den, som sett byn för endast några få år sedan,
märker strax, att den utvecklats proportionsvis hastigare
än kanske något annat samhälle i landet. Här har byggts
och rödmålats, så att de små låga och gråa stugorna
alldeles upphört att dominera tavlan. Det kan knappast
bero på annat än på de förbättrade kommunikationerna —
på bussen. Den stora världen har kommit närmare. Och
så har man fått elektriskt ljus. Vad det betyder i en
liten fattig by, där vintermörkret är förhärskande större
delen av året och där en enda natt är sex veckor lång,
det kan icke överskattas.
Varuhuset har flyttat från det gamla fallfärdiga tings¬
huset till en ny lokal, men befann sig fortfarande under
varuhusdirektör Walfrid Pounos skickliga och insikts¬
fulla ledning. Och lagret var lika beundransvärt välförsett
som alltid. Jag satte Pouno på prov, frågade efter allt och
allt fanns. Till sist bad jag honom om ett kuvert, lagom
stort till ett manuskript, som jag hade med mig, och un¬
der hästskor och lappknivar, kängremmar och praliner,
hårfiltsulor och becksömstråd, där låg just det kuvert,
som passade precis.
Men bygatan låg ännu ödsligare nu på vintern än som¬
martid. En lapp knäar iväg till eller från sitt kvarter
hos någon av de bofasta i byn, ett lass med ved eller
hö passerar, och den klingande bjällran ger eko i någon
stugvägg, barnen gå till eller från skolan, den ena dagen
går bussen härifrån, den andra kommer den igen — det
är allt. Och så jag, som nu rantar här min morgon-,
middags- och aftonpromenad, samt en eller annan ren,
Ty en eller flera sådana ingå även i den bofasta befolk¬
ningens husdjursbesättningar. De stå tjudrade här och var
vid stugknutarna och brukas av både hög och låg. Intet
kräva de — icke spiltrum och knappast mat. Vill man
ha dem inom räckhåll, binder man dem, där det pas¬
sar en. Kyla biter inte på dem, och de låta sig gärna
20