Sida 20 [20]
vägen bitvis är alldeles bar. Och i luften var det fortfa¬
rande vår. Det kunde inte vara tu tal om annat. De väl¬
diga snövidderna återkasta solens strålar i ett intensivt
vitt ljus, skarpt som i en filminspelningsateljé. Det stic¬
ker en i ögonen rakt igenom de blåa glasen. Man vore
såld utan dem.
Byarna bli ännu mindre, avstånden ännu längre, vid¬
derna ännu vidare och fjällen i bakgrunden, runt hori¬
sonten, alldeles kala om hjässan. Postväskorna bli tun¬
nare och snöbrinkarna på ömse sidor om vägen högre.
Det är som om den fasta bebyggelsen inte orkade med
längre. Den har kommit in i klabbföre, och snart är
växtligheten lika illa ute. Träden äro mestadels små och
tvinande.
En korp flaxar över vägen och efter komma några
kraxande kråkor. Då har det hänt något här i krokarna,
ty korpen är snööknens gam. Och mycket riktigt: Invid
vägkanten ligger en död ren eller tydligare uttryckt: en
dödad ren, som kommit i vägen för en bil eller buss. Blän¬
dad av dess strålkastarljus har han kanske rusat rakt på
den. Bilarna börja uppta de utdöende vargarns roll här
uppe, när det gäller renhjordarna. Men det är sannerligen
inte heller så lätt att skona de med ganska liten självbeva¬
relsedrift utrustade renarna. Ibland ha vi hela små
hjordar framför oss, som vettskrämda följa vägen
kilometer efter kilometer utan att komma under fund
med, att det vore bättre om de gåve sig ut i terrängen.
Men sakta vi, så saktar också renskocken, och stanna vi,
så stannar den. Det är bara att försiktigt fösa dem vidare,
tills något djur hals över huvud kastar sig ut i snår¬
skogen och får de andra med sig.
När vi kört ytterligare fyra mil, äro vi just på gränsen
mellan Vittangi kapellag, vilket liksom Kiruna är avsönd¬
rat från det väldiga Jukkasjärvi, samt Karesuando soc¬
ken, dit vi ha fyra mil kvar. Och här på gränsen står
en snöplog, en bjässe av järn och stål, som chauffören
med mycken möda och stort besvär kopplar framför kyla¬
16