Sida 20 [20]
OCR
vägen bitvis är alldeles bar. Och i luften var det fortfarande vår. Det kunde inte vara tu tal om annat. De väldiga snövidderna återkasta solens strålar i ett intensivt vitt ljus, skarpt som i en filminspelningsateljé. Det sticker en i ögonen rakt igenom de blåa glasen. Man vore såld utan dem. Byarna bli ännu mindre, avstånden ännu längre, vidderna ännu vidare och fjällen i bakgrunden, runt horisonten, alldeles kala om hjässan. Postväskorna bli tunnare och snöbrinkarna på ömse sidor om vägen högre. Det är som om den fasta bebyggelsen inte orkade med längre. Den har kommit in i klabbföre, och snart är växtligheten lika illa ute. Träden äro mestadels små och tvinande. En korp flaxar över vägen och efter komma några kraxande kråkor. Då har det hänt något här i krokarna, ty korpen är snööknens gam. Och mycket riktigt: Invid vägkanten ligger en död ren eller tydligare uttryckt: en dödad ren, som kommit i vägen för en bil eller buss. Bländad av dess strålkastarljus har han kanske rusat rakt på den. Bilarna börja uppta de utdöende vargarns roll här uppe, när det gäller renhjordarna. Men det är sannerligen inte heller så lätt att skona de med ganska liten självbevarelsedrift utrustade renarna. Ibland ha vi hela små hjordar framför oss, som vettskrämda följa vägen kilometer efter kilometer utan att komma under fund med, att det vore bättre om de gåve sig ut i terrängen. Men sakta vi, så saktar också renskocken, och stanna vi, så stannar den. Det är bara att försiktigt fösa dem vidare, tills något djur hals över huvud kastar sig ut i snårskogen och får de andra med sig. När vi kört ytterligare fyra mil, äro vi just på gränsen mellan Vittangi kapellag, vilket liksom Kiruna är avsöndrat från det väldiga Jukkasjärvi, samt Karesuando socken, dit vi ha fyra mil kvar. Och här på gränsen står en snöplog, en bjässe av järn och stål, som chauffören med mycken möda och stort besvär kopplar framför kyla16
