OCR
säckar och mina skidor instuvade i lastrummet akter över. Goda makter hade ordnat det så väl, att jag själv fick plats bredvid chauffören. Vi ha aderton mil framför oss, och klockan närmar sig tio på förmiddagen. Det dröjer inte länge, förrän det blir ännu glesare mellan gårdarna. Med allt längre mellanrum komma byarna, och endast undantagsvis möter man en människa. Mil efter mil genom skogar och snö. Omväxlingen är inte stor, pratsamheten inte heller så att den stör. Färden går under sövande enformighet och tystnad. Så gott som allt av mänskligt liv man ser från bussen under tio mil är Jukkasjärvi kyrkby, Svappavaara gamla gruvfält, första gången bearbetat i mitten av 1600-talet, samt slutligen Vittangi by och kapell, där man rastar, rätar ut benen och tar en titt i matsäcken. Det är som i diligensernas tidevarv. Men här skiner solen, så att man hör hur snön smälter, och på en förstugukvist står lappen och vränger av Sig skinnpälsen i akt och mening att byta ut den mot den svalare vadmalskolten, och flickorna göra sig ideligen ärenden till brunnen, ty mitt över vägen sitter handlandens unge herr son och steker sig i solen på bodtrappan. Fast man befinner sig modiga tio mil norr om Polcirkeln, påminner ändå på något sätt alltsammans om Italien och Medelhavet, alldeles som en dröm ibland kan vara liksom dubbelexponerad. Det är väl också så, att solen överallt, vart den kommer, alltid väcker samma känslor och reaktioner. Inför henne bete sig folk på alldeles Samma sätt, var de än befinna sig, ty hon är densamma i Vittangi och Venedig. Busschauffören har krupit under vagnen och ligger där och vrider och vänder på sig, som om han hade ont i magen, men i stället sätter han på snökedjorna. Vårtecken bekymra honom föga. Han vet vad vintern går för häruppe. Vi hade alltså snökedjorna på, när vi nu fortsatte, fast 15