Sida 18 [18]
OCR
land ut, när man rusar igenom det så här i söndagsstillhet och tidig vårsol! Kanske beror det på de stora linjerna och de tre dominerande färgerna: vitt, blått och grönt. Vit är marken, blå är himlen och blåa äro älvarna, där de dra sina streck genom landskapet, och grön är skogen, som man skär igenom mil efter mil. Men naturen och landskapet börja snart verka för stort tilltagna i förhållande till den glesa bebyggelsen. Det är, som om människorna ännu inte skulle ha hunnit växa in i den skapelse de satts att ta i besittning. Vidderna äro allt för vida, gårdarna allt för få och för små och avstånden allt för långa. I kupén intill min logerar en ung familj med en liten baby. De ha kommit på någonstans under natten vid någon järnvägsknut och ha det knogigt med den lilla, som till sist börjar finna det hela enformigt. Men den unga fadern tröstar: — Åh, inte vara ledsen nu, säger han. Vi är halvvägs. Om aderton timmar är vi framme. De ska göra sin pionjärtjänst däruppe. Bryta malm, bygga vägar, vårda skog eller kanske ödemarkens människor till kropp eller själ. Jag far inte direkt till Kiruna, ligger över i Luleå för att få utrustningen sakkunnigt granskad och kompletterad. Ännu en gång utsorteras hälften och skickas hem. Här uppe i Norrbotten var det vår igen, fast en vår med meterdjup snö. Jag hade redan hunnit passera varvtals med vårar och vintrar. Sverige är verkligen ganska långt. Och det värsta var, att ju längre jag kom norr om Polcirkeln, dess varmare blev det. Jag fruktade att hamna mitt i högsommaren, om det skulle pågå så här ännu en tid. Tre gånger i veckan går en omnibus från Kiruna till Karesuando, Sveriges nordligaste kyrkby och den mest utpräglade lappsocknen i riket. Jag kom just en sådan dag, en morgon, när bussen skulle gå, och fick mina 14
