Sida 18 [18]
land ut, när man rusar igenom det så här i söndagsstill¬
het och tidig vårsol! Kanske beror det på de stora lin¬
jerna och de tre dominerande färgerna: vitt, blått och
grönt. Vit är marken, blå är himlen och blåa äro älvarna,
där de dra sina streck genom landskapet, och grön är
skogen, som man skär igenom mil efter mil. Men naturen
och landskapet börja snart verka för stort tilltagna i för¬
hållande till den glesa bebyggelsen. Det är, som om män¬
niskorna ännu inte skulle ha hunnit växa in i den ska¬
pelse de satts att ta i besittning. Vidderna äro allt för
vida, gårdarna allt för få och för små och avstånden
allt för långa.
I kupén intill min logerar en ung familj med en liten
baby. De ha kommit på någonstans under natten vid
någon järnvägsknut och ha det knogigt med den lilla,
som till sist börjar finna det hela enformigt. Men den
unga fadern tröstar:
— Åh, inte vara ledsen nu, säger han. Vi är halvvägs.
Om aderton timmar är vi framme.
De ska göra sin pionjärtjänst däruppe. Bryta malm,
bygga vägar, vårda skog eller kanske ödemarkens män¬
niskor till kropp eller själ.
Jag far inte direkt till Kiruna, ligger över i Luleå för
att få utrustningen sakkunnigt granskad och komplette¬
rad. Ännu en gång utsorteras hälften och skickas hem.
Här uppe i Norrbotten var det vår igen, fast en vår med
meterdjup snö. Jag hade redan hunnit passera varvtals
med vårar och vintrar. Sverige är verkligen ganska långt.
Och det värsta var, att ju längre jag kom norr om Pol¬
cirkeln, dess varmare blev det. Jag fruktade att hamna
mitt i högsommaren, om det skulle pågå så här ännu
en tid.
Tre gånger i veckan går en omnibus från Kiruna till
Karesuando, Sveriges nordligaste kyrkby och den mest
utpräglade lappsocknen i riket. Jag kom just en sådan
dag, en morgon, när bussen skulle gå, och fick mina
14