Page 14 [14]
OCR
det vill säga hur länge han kommer att fortsätta sitt nomadliv — en generation, en mansålder, tio år? Och därefter? Kommer han smärtfritt att absorberas av samhället, kommer han att kunna anpassa sig bara något så när efter civilisationens vanor och krav och framförallt, kommer han att kunna försörja sig själv lika bra då som nu? Går en hel folkstam inom våra egna landamären indianernas öde till mötes? Vi hade kommit frågan nästan för långt in på livet. Det stack till i hjärtat på oss, åtminstone på somliga av oss, som tyckte sig se in i historiens väldiga perspektiv. Är det så här raser och folk malas sönder? Tidens hjul vrider sig obönhörligt kring sin axel och evigheten mal — ett folk, en kultur, en epok, som om ingenting hänt. Och kanske är det heller ingenting, som händer. Kvarnen mal bara vidare och frågar inte efter vad det är för små korn den mal till stoft. När vi kommit så långt, var det fler än en, som störtade sig hals över huvud tillbaka till de romantiska och svärmiska synpunkterna och tydde sig till dem. Men jag tänkte: Om nu lapparna och det gamla lapplivet är dömt till förintelse, vilken tjusning att då en gång, medan de ännu finnas kvar, obrutna och oförändrade, få följa dem från lägerplats till lägerplats ända ned till havet, leva deras primitiva liv i köld och snö, skilja sig från kultur och komfort och i stället lägga sig på kåtans snögolv och räkna stjärnorna, som titta in genom rököppningen, när inte snön yr in genom den! Att känna tidens' larm och gny bakom sig och i stället lyssna till naturen och de röster, som till äventyrs ännu söka göra sig hörda inom gränserna av en själv. Vilken sällsam och otrolig upplevelse! Det glimmar till i lappfogdens mörka ögon. Det flyter en god portion lappblod i hans egna ådror. Han lärde sig stava på lapska och fick tio Guds bud inskärpta i sin svarta skalle i en liten skola i någon grå fjällby däruppe i midnattssolens och vintermörkrets land, men gre10
