Sida 14 [14]
det vill säga hur länge han kommer att fortsätta sitt no¬
madliv — en generation, en mansålder, tio år? Och där¬
efter? Kommer han smärtfritt att absorberas av sam¬
hället, kommer han att kunna anpassa sig bara något så
när efter civilisationens vanor och krav och framförallt,
kommer han att kunna försörja sig själv lika bra då som
nu? Går en hel folkstam inom våra egna landamären
indianernas öde till mötes? Vi hade kommit frågan näs¬
tan för långt in på livet. Det stack till i hjärtat på oss,
åtminstone på somliga av oss, som tyckte sig se in i histo¬
riens väldiga perspektiv. Är det så här raser och folk
malas sönder? Tidens hjul vrider sig obönhörligt kring
sin axel och evigheten mal — ett folk, en kultur, en epok,
som om ingenting hänt. Och kanske är det heller ingen¬
ting, som händer. Kvarnen mal bara vidare och frågar
inte efter vad det är för små korn den mal till stoft. När
vi kommit så långt, var det fler än en, som störtade sig
hals över huvud tillbaka till de romantiska och svärmiska
synpunkterna och tydde sig till dem.
Men jag tänkte: Om nu lapparna och det gamla lapp¬
livet är dömt till förintelse, vilken tjusning att då en gång,
medan de ännu finnas kvar, obrutna och oförändrade,
få följa dem från lägerplats till lägerplats ända ned till
havet, leva deras primitiva liv i köld och snö, skilja sig
från kultur och komfort och i stället lägga sig på kåtans
snögolv och räkna stjärnorna, som titta in genom rök¬
öppningen, när inte snön yr in genom den! Att känna
tidens' larm och gny bakom sig och i stället lyssna till
naturen och de röster, som till äventyrs ännu söka göra
sig hörda inom gränserna av en själv. Vilken sällsam
och otrolig upplevelse!
Det glimmar till i lappfogdens mörka ögon. Det flyter
en god portion lappblod i hans egna ådror. Han lärde
sig stava på lapska och fick tio Guds bud inskärpta i
sin svarta skalle i en liten skola i någon grå fjällby där¬
uppe i midnattssolens och vintermörkrets land, men gre¬
10