Sida 11 [11]
OCR
äkta lappmannavis själv röra i grytan och se till att allt gick rätt till, så restaurangkök det var. Och när han sedan kom tillbaka igen och kastade en hastig blick över sällskapet och såg hur en eller annan novis satt och vände tuggan i munnen, då sade han: — Litet riven, torr renlever på den feta märgen, det ger den en pikantare smak. Det känns, som om den vore lätt kryddad. Men så började någon tala om fjället igen, om dess egendomliga, mystiska makt att liksom binda somliga människor vid sig och suga ut dem, som vampyrer göra, så att de till sist intet förmå av sig själva, utan vissna ned inifrån. Åt andra ger fjället ny livskraft och ny håg, men också en outrotlig längtan tillbaka till fjället igen, som man ständigt, ständigt vill tränga närmare och närmare in på livet, tills man kanske en stormig dag blir kvar där uppe, uppslukas av det och försvinner. Om den ene säger man, att han fått lappsjukan, om den andre, att han blivit fjällbiten. Den förre är en djupt olycklig människa, andligt förlamad med oföretagsamhetens is i blodet, den senare oändligt lycklig i det element, som förtrollat honom, där han oavlåtligen dyrkar sol och vida, vita vidder, tunn, klar luft och vågsamma strapatser. Fjället lämnar ingen oberörd, som kommer inom dess maktsfär. Men hårdast har det bundit lappen vid sig. Han kan aldrig slita sig loss. Han tycks vara fjällets fånge för evärdeliga tider — men i frivillig fångenskap. Han hade kunnat emigrera till Amerika, han som andra, eller till någon annan världsdel, på den tiden det var möjligt och modernt, men han gjorde det inte. En enda lapp skall en gång ha emigrerat från Sverige till Alaska, men för att bli renskötare. Han böt visserligen ut det ena landet mot det andra, en betesmark mot en annan, men förblev under samma luftstreck, i samma yrke och under samma livsbetingelser.
