Page 20 [20]
7.
jublande lärkan i skyn kan endast förstå min glädje och 1 CcCka högre än
5 J i;
allt, att sitta frisk ech strak ech full av hepp. igen ech så småningom se
de stera älvarna ech skegarna komma glidande under mig.Det var så under¬
ligt att se vår "Plats" kyskan som vi tyckt vara det största ech vita$te
ech mäkrigaste sem fanns, där långt nere sem en liten leksak vid en smal,
skumma nde bäck liksem,
I skogarnas mörkgröna matter var det fläckar av gult ech rött ech
när vi själva i den bleka kvällen komme till våra nejäer och såge våra
ljusblå fjäll med sina guldröda björkskegsstänk treddåe Jag mitt hjärta
Skulle sprängas,
Så började jorden keama e88 närmare och närmare,
Gråmyrens dimmer gungade långt aärute, men i kvällens bleka sken såg jag
att nu fanns det endast en kanal där vattnet lyste stilla emet mig. Hän.
derma hade mötts em del av den mångnilade fråmyren var besegrad , segera väx
var vår och på marken,nmära skogskanten låg en trave timmer ech lyste vitt
Timret till gården vår. Jag såg andlöst hur Gräimyren ech stugorna ech sjän
kem farande upp met ess ech såg hur någon kom epringande. utifrån myren
e
nr Grastugorna våra stede aär i kvällen ech pyrz
Root sj
rsSstenarna ech ur dem kemms de alla,
Ant han sted liksem förlägen och röd ech räckte mig handen, -Kemmer
du nä,sade han bara ,men jag vet att
ingen glädje finns sem hans den kväl¬
?
len.
Och när vi sedan sutte alla inne i vår stuga medan mamma grägdade
er gå ned till Platsen för att stanna över natten ,8tege vi upp ech gick
och fram till kanalerna. .Den vita väggen mellan dem föll i BOF5e , xt
fade han,och den lycka vi kände där vi toge varanéåra i hand ech såg på
det kvällsbleka Vattnet kan Jag neg ej tala om,
Det var så tyst att Vitfersen från älven hördes sem ett starkt brus
fastän det var över mailen dit.-Du ska väl vara välkeamen hem ,sade Ant för¬
är det bara