Sida 29 [29]
höés 1= 13
och måste betala försökot med sina liv eller förlusten av sina poster, Kort
före mitt avskedande från posten som överbeföälhavare för krigsmakten 1938 upp—
manade mig Hitler att föreslå min oftertridare. Jag föreslog Göring, som var
yrkesofficer, Men Hitler avböjde under hänvisning till Görings brist på tåla—
mod och flit. Jag fick ingen officer som efteorträdare, utan Hitler övertog min
post som överbefälhavare,. Keitel föreslogs av mig som avdelningschef.” —
I Halders uttalande heter det: ”Den slutgiltiga auktoriteten och ansvaret för
militära angelägenheter i Tyskland tillkom statschefen, som före den 2/8 1934
var generalfältmarskalk von Hindenburg och därefter till 1945 Adolf Hitler.
Före varje operation samlades medlommarna av de tre vapengrenarna och fick ve—
derbörliga direktiv av statschefen. Under det andra världskriget förekom ingen
samordnad generalstab såsom den stora generalstaben i första virldskriget." _ .
General Blaskowitz, som planlade bliztkrigot mot Polen, förklarade: ”Från 1919
och sörskilt från 192 var det tre kritiska territoriella frågor som tilldrog
sig uppmärksamheten i Tyskland: polska korridoren, Saar och Ruhr samt Memel.
Jag trodde 4 likhet med en hel grupp generalstabare och ledande officerare att
dessa tre frågor måste lösas en dag, om så erfordrades med vapenmakt,. _ Omkring
90 % av tyska folket hade i den polska fragan samma Asikt som officerarna.
193h — 1935 välkomnade jag den tyska upprustningen, som först var hemlig och
sedan skedde Uppet, Alla officerare i armén delade denna inställning och hade
därför ingen anledning att motsätta sig Hitler. Hitler åstadkom de resultat
som vi alla så livligt önskade, ”
Taylor framlade vidare ett memorandum, skrivet den 9 oktober 1939, sannolikt