OCR
15—12—16:3 12 februari, Kort före avresan frågade han mig, om han var berättigad att säga sig komma på regeringens vägnar, Härtill svarade jag: ‘Ja‘. Varljag emellertid vill påpeka är, att regoringen och närmast dess utrikesutskott i det moeningsutby= te med Sovjetregeringen, som nu följde, konsekvent sökte nå en sådan stilisering ay svaron till Sovjetunionen, att förhandlingarna inte skulle avorytas utan moj~ ligheten till deras fortsättande bevaras. Redan den 21 februari, medan Paasikivi vistades i Stockholm, hade minister Bliicher uppsökt mig och muntligen framfört ett uttalande från Wilhelmstrasse, vari det framhölls, att om Finland gick sina gna vagar kommer Tyskland att betrakta Finland som sin motstindare. Detta uttalande inverkade emellertid inte på beslutet att fullfölja våra utredningar om de eventucl= la fredsvillkoren, Sovjetregeringzens svar innebar, att man skulle lämna en tolk= ning av villkoren och att Finlands represontanter kunde erhålla den mest exakta tolkningen i Moskva, På min förfrågan per telefon genom vår beskickning i Stock— holm om vilka legitimationer eller fullmakter, som crfordrades för delegaterna — herrar Paasikivi och Carl Enokell — orhöll jag svaret att något sådant inte be=— hövdes,. Vår önskan var att vinna klarhet — alldeles särskilt emedan frin svensk sida gjorts gällande att vissa modifikationer av förslagen till fredsvillkor kun— de föreligga, Forhandlingarna i Moskva visade emellertid till full evidens, att några sådana modifikationer inte fanns, Jag tror mig även veta, att man inom Sveriges utrikesledning, som bistått vid anordnandet av resan, med bekymmor erfor de i Moskva uppställda villkoren och inte ansåg dem motsvara vad man vid samtal i Stockholm ställt i utsikt eller antytt för oss. Villkoren syntes, sade man, knappast kunna accupteras och dot uttalades frin det most vederhäftiga håll, att