Sida 13 [13]
änkling, allt sedan han kom dit. Flickan hade han
haft med sig, när han kom. Men han hade aldrig
varit med på någon av traktens bjudningar, för- han
hade varit så dyster och inbunden och inte velat um¬
gås med folk. Det var bara till Vingeby han kommit
några gånger, för han hade tyckt om Sunes pappa
och inspektor Breme. Och så hade han väl träffat in¬
spektor Bremes syster någon gång och förlovat sig
med henne. Allt det där hade Sune då och då hört
talas om, fast han inte fäst sig särskilt vid det. Men
den där Elisabeth hade han just aldrig hört något
om. Hon hade väl alltid varit hemma på Härneholm
med hushållerskan. — Usch, vad det kan vara synd
om en del barn, sa Emmy. Och så flög hon plötsligt
upp. — Hör ni, vi har ju alldeles glömt bort den där
lilla tattarflickan! Nu är vi tvungna att gå till henne
med maten, som vi lovade.
Ja, det var så sant! Det måste de absolut göra.
De reste sig alla tre med stor hast från bänken, där
de suttit. Den förgråtna tanten hade helt och hållet
kommit dem att glömma sina egna bekymmer. Lapp¬
Natti hade ju inte fått någon mat, och de voro allt¬
— Nu kanske vi inte kan gå ned till sjöboden,
när pappa och inspektoren är ute och jagar. De hål
ler kanske på just där nu, sa Sune.
Det blev ett nytt bekymmer att fundera över, men
just då öppnades dörren till verandan och Sunes
mamma tittade ut.
— Där har jag er ju, barn, sa hon pelåtet. — Ni