Sida 13 [13]
OCR
änkling, allt sedan han kom dit. Flickan hade han haft med sig, när han kom. Men han hade aldrig varit med på någon av traktens bjudningar, för- han hade varit så dyster och inbunden och inte velat umgås med folk. Det var bara till Vingeby han kommit några gånger, för han hade tyckt om Sunes pappa och inspektor Breme. Och så hade han väl träffat inspektor Bremes syster någon gång och förlovat sig med henne. Allt det där hade Sune då och då hört talas om, fast han inte fäst sig särskilt vid det. Men den där Elisabeth hade han just aldrig hört något om. Hon hade väl alltid varit hemma på Härneholm med hushållerskan. — Usch, vad det kan vara synd om en del barn, sa Emmy. Och så flög hon plötsligt upp. — Hör ni, vi har ju alldeles glömt bort den där lilla tattarflickan! Nu är vi tvungna att gå till henne med maten, som vi lovade. Ja, det var så sant! Det måste de absolut göra. De reste sig alla tre med stor hast från bänken, där de suttit. Den förgråtna tanten hade helt och hållet kommit dem att glömma sina egna bekymmer. LappNatti hade ju inte fått någon mat, och de voro allt— Nu kanske vi inte kan gå ned till sjöboden, när pappa och inspektoren är ute och jagar. De hål ler kanske på just där nu, sa Sune. Det blev ett nytt bekymmer att fundera över, men just då öppnades dörren till verandan och Sunes mamma tittade ut. — Där har jag er ju, barn, sa hon pelåtet. — Ni
