Sida 11 [11]
OCR
vilken hjälp det är! Är det någon, som har kommit bort, så kan man ju bara låta lysa efter den på radio, och då får hundratals människor i landet höra talas om saken nästan genast och kan börja att leta de också. Gunnar och Sune kände sin nyfikenhet vakna på nytt. Vad i all sin dar var det fråga om. Sune sparkade Emmy på benet, men hon gav sig inte tid att ge honom den minsta upplysning. Hon måste till allt pris lyssna till vad den främmande tanten skulle svara. Det var varken mycket eller upplysande: — Jag känner mej som en inkräkterska, sa hon. — Aldrig mer kan jag bli glad. — Och så grät hon på nytt. Då gjorde Sunes mamma ett tecken åt barnen, att de kunde få lämma bordet. Gunnar hade visserligen inte ätit upp ännu, men han var glad att få slippa, för han hade i ivern lagt för sig alldeles för mycket. De reste sig alltså upp alla tre på en gång och gingo ut på verandan. — Vad var det med henne? undrade Sune och Gunnar i munnen på varandra. — Det var förfärligt synd om henne, sa Emmy, som var mycket viktig över, att hon visste något, som de inte visste. — Hon kom hem med sin man i går kväll från en lång och rolig bröllopsresa. Jag hörde alltihopa, för jag kom ner strax efter det hon hade kommit. Öch så snart de kom hem på kvällen, så gick de för att hälsa på hennes mans lilla flicka, som han hade från sitt föregående giftermål, men de kunde inte hitta henne någonstans. Hon hade rymt sin väg, därför att någon hade sagt åt henne, att det skulle
