Page 7 [7]
OCR
66 Flämtande och andfådda smögo de försiktigt raka vägen till skafferiet. Men här funno de, att nyckeln var tagen ur dörren och att de inte på något sätt kunde komma in. Hanna, kokerskan, var alltför rädd om sina syltburkar och sin fina fruktgelé för att någonsin lämna dörren olåst efter sig. Barnen betraktade varandra riktigt snopna. Hur skulle de nu komma över någon mat. ; — Det går inte förrän i morgon, sa Sune dystert. — Hon sover ju i alla fall, så hon behöver ingen mat förrän i morron bitti, menade Gunnar, och det hade han alldeles rätt i. De beslöto sig för att i lugn och ro vänta till morgondagen. — Men då ska vi gå upp riktigt tidigt och gå dit, så snart Hanna är uppstigen, ivrade Emmy. — Då kanske vi får se, om; pappan har varit ute och skjutit någon fågel i natt. Det var ett riktigt utmärkt förslag. Emmy kom alltid med goda förslag. Pojkarna nickade bekräftande. När de nu väl voro hemma, så kände de Sig nog förresten rätt glada alla tre att inte behöva gå tillbaka till Sjön igen. De togo av sig sina våta kängor och SmÖögo sen försiktigt uppför trappan i bara Sstrumplästen. Men det knarrade På trappstegen. Rex gav hals, och genom den stängda Ssängkammardörren hörde de, hur Sunes Pappa ropade:: & ar och en sin Säng, där
