OCR
65 hämta flickan, tattare voro inte att leka med, det visste han — så ropade hon ängsligt: — Han får inte gå efter någon! Nej då! Emmy lugnade henne. Han skulle visst inte gå efter någon. Lapp-Natti tog Emmy i handen, och så snart hon gjort det, tycktes hon lugna sig och bli sömnig. De mörka ögonen slöto sig långsamt. Hon andades stilla. . Hon sov. Barnen reste sig försiktigt upp och gingo ut ur sjöboden. — Vad ska vi nu göra? undrade Sune. Han hade blivit villrådig inför den här oväntade händelsen. — Jag tycker, vi ska gå hem efter lite mat åt henne, viskade Emmy. — Hon var ju så hungrig. — Men tjuvskytten då? Den kan jag stanna kvar och passa på, sa Sune förslagsvis. Emmy och Gunnar utbytte en blick. De ville båda gå efter mat åt flickan, men inte ville de gå utan Sune. — Jag följer väl med hemåt, jag också, då, sa Sune, när han såg deras tvekan. — Det har inte lossats ett enda skott, medan vi varit ute i natt, så det är kanske ingen tjuvskytt här än. — Förresten är det kanske tattaren, som är tjuvskytten, inföll Gunnar. — Ja, då får vi väl se honom, när vi kommer igen, tyckte Emmy. Hon var riktigt ivrig att få hämta mat åt den lilla flickan. | De togo samma väg tillbaka, som de kommit. Det gick betydligt lättare nu. Dels därför, att de voro vana vid terrängen, och dels därför, att de nu hade så bråttom. Det gick i alla fall om en stund, innan de voro hemma. 9