Page 4 [4]
OCR
132 till hallen, gick ner för trapporna och kom ner i köket. Nu var han alldeles vaken. Det var hemskt skojigt att vara ensam uppe på morgonen, för visst var det morgon, då solen sken, tänkte han. Först ut i farstun efter alla lövkvistarna och uppför trappan igen och in. Han gick och stack kvistarna kring kakelugnsluckorna, hängde några i spjällsnöret, och till slut stack han in kvistar längs sängkanten. Han gick så tyst och stilla, Bosse, så mamma verkligen sov och inte visste, att hennes lille pojke gick så och stökade. Så skyndade han ner igen, genom det soliga köket och in i Junefrekam ma ren för att be Vivan koka kaffet. Men det var då, som Bo blev alldeles stilla, och hans ögon stodo häpna och fundersamma mot de vitblommiga häggarna utanför fönstret. Hur i all världen skulle han nu bära sig åt? För Vivan var ju inte i sin säng, ingen Vivan fanns där! Det var inte utan, att det kom en klump i halsen och tårarna ville opp. Han stod och bytte fot och hasade upp sina byxor och funderade. Så gick han stilla och drog fram kortet under skåpet och stod och tittade på det. Det var alldeles tyst ute och inne, som det är en stilla försommarnatt i norden. Där låg mamma och sov med björkkvistarna kring sig, och där stod hennes pojke ensam i hela världen och skulle fira henne. Han började titta på spisen och kaffepannan och kaffekvarnen ... Han gick sakta in i serveringsrummet, där kakburkarna stod. Om han skulle lägga opp kakor och ge henne, och så kortet? Men när han kom dit, då fick han se något. Ett skutt högt upp i luften gjorde han av pur glädje, så han så när tappat byxorna. Saftbuteljen stod ju där! Hallonsaft, som var det godaste som fanns! De hade fått det, Svea och han, aftonen förut. Nu skulle han bjuda N:r 18—19 mamma på saft och kakor! Hejsan, vad det gick undan! — Upp med kakburkarna! Massor med kakor lade han upp och mest de med sylt i. Fram med en liten bricka, ett glas och kakorna och så saftflaskan på den! Och så tågade en liten lycklig pojke steg för steg uppför den långa trappan. Han var alldeles stel i kroppen av rädsla, att den höga flaskan skulle vicka omkull, och ögonen stirrade. Tänk om! OO, nu börjar byxorna hasa ner — och ingen hand har han ledig att dra upp dem med. Han vränger med kroppen för att hålla dem kvar — tar inte ögonen från flaskan — steg för steg uppför — uppför — han törs knappt andas. Men nu är han ändå uppe och sätter — brickan på golvet, medan han springer till mammas sykorg, får tag i en stor, svart säkerhetsnål och står glad vid brickan igen och fäster byxorna Högt upp på rocken. Å, vad det är skönt, nu kan han ta sin bricka igen. Och just då vaknar mamma. Hon ser häpen framför sig, för hon tror, att hon drömmer, när hon genom lövkvistarna ser Bosse stå framför sig med en bricka med en butelj och med en stor svart säkerhetsnål mitt på magen och med skinande barnaögon. — Jag ska gratulera mamma på Mors dag med ett kort och saft och vatten, säger han — jag har den äran att gratulera, men du får ta vattnet ur karaffinen! Mamma sätter sig upp och skrattar och skyndar sig att ta av buteljen. — Aldrig har hon då sett på maken! Hade han varit nere och gjort i ordning alltihop själv? Bo hoppar upp i sängen och berättar allt. Om kamraterna och lövkvistarna och byxorna, och hans ögon stråla, och mamma ser förstulet på klockan, som nmu var halv fyra. Och så måste mamma slå i saft och karaffinvatten, och Bo får ta ett glas från nattduksbordet, och mamma sväljer
