Page 4 [4]
132
till hallen, gick ner för trapporna och
kom ner i köket. Nu var han alldeles
vaken. Det var hemskt skojigt att vara
ensam uppe på morgonen, för visst var det
morgon, då solen sken, tänkte han.
Först ut i farstun efter alla lövkvistar¬
na och uppför trappan igen och in. Han
gick och stack kvistarna kring kakelugns¬
luckorna, hängde några i spjällsnöret, och
till slut stack han in kvistar längs säng¬
kanten. Han gick så tyst och stilla, Bosse,
så mamma verkligen sov och inte visste,
att hennes lille pojke gick så och stökade.
Så skyndade han ner igen, genom det
soliga köket och in i Junefrekam ma ren
för att be Vivan
koka kaffet.
Men det var då,
som Bo blev allde¬
les stilla, och hans
ögon stodo häpna
och fundersamma
mot de vitblom¬
miga häggarna
utanför fönstret.
Hur i all världen
skulle han nu bära
sig åt? För Vivan
var ju inte i sin
säng, ingen Vivan
fanns där!
Det var inte
utan, att det kom
en klump i halsen
och tårarna ville
opp. Han stod och bytte fot och hasade
upp sina byxor och funderade. Så gick
han stilla och drog fram kortet under
skåpet och stod och tittade på det.
Det var alldeles tyst ute och inne, som
det är en stilla försommarnatt i norden.
Där låg mamma och sov med björk¬
kvistarna kring sig, och där stod hennes
pojke ensam i hela världen och skulle
fira henne. Han började titta på spi¬
sen och kaffepannan och kaffekvarnen ...
Han gick sakta in i serveringsrummet,
där kakburkarna stod. Om han skulle
lägga opp kakor och ge henne, och så
kortet? Men när han kom dit, då fick
han se något. Ett skutt högt upp i luf¬
ten gjorde han av pur glädje, så han så
när tappat byxorna. Saftbuteljen stod
ju där! Hallonsaft, som var det godaste
som fanns! De hade fått det, Svea och
han, aftonen förut. Nu skulle han bjuda
N:r 18—19
mamma på saft och kakor! Hejsan, vad
det gick undan! — Upp med kakburkar¬
na! Massor med kakor lade han upp och
mest de med sylt i. Fram med en liten
bricka, ett glas och kakorna och så saft¬
flaskan på den! Och så tågade en liten
lycklig pojke steg för steg uppför den
långa trappan. Han var alldeles stel i
kroppen av rädsla, att den höga flaskan
skulle vicka omkull, och ögonen stirra¬
de. Tänk om! OO, nu börjar byxorna
hasa ner — och ingen hand har han
ledig att dra upp dem med. Han
vränger med kroppen för att hålla dem
kvar — tar inte ögonen från flaskan —
steg för steg
uppför — upp¬
för — han törs
knappt andas.
Men nu är han
ändå uppe och
sätter — brickan
på golvet, me¬
dan han sprin¬
ger till mammas
sykorg, får tag i
en stor, svart
säkerhetsnål och står glad vid bric¬
kan igen och fäster byxorna Högt
upp på rocken.
Å, vad det är skönt, nu kan han
ta sin bricka igen. Och just då vak¬
nar mamma. Hon ser häpen fram¬
för sig, för hon tror, att hon dröm¬
mer, när hon genom lövkvistarna ser
Bosse stå framför sig med en bricka med
en butelj och med en stor svart säkerhets¬
nål mitt på magen och med skinande bar¬
naögon. — Jag ska gratulera mamma på
Mors dag med ett kort och saft och vat¬
ten, säger han — jag har den äran att
gratulera, men du får ta vattnet ur ka¬
raffinen!
Mamma sätter sig upp och skrattar
och skyndar sig att ta av buteljen. —
Aldrig har hon då sett på maken! Ha¬
de han varit nere och gjort i ordning
alltihop själv?
Bo hoppar upp i sängen och berättar
allt. Om kamraterna och lövkvistarna och
byxorna, och hans ögon stråla, och mam¬
ma ser förstulet på klockan, som nmu var
halv fyra.
Och så måste mamma slå i saft och
karaffinvatten, och Bo får ta ett glas
från nattduksbordet, och mamma sväljer